Snart dansar inga barn runt vår midsommarstång

Midsommar är den enda stora högtid som ägnas åt fertiliteten.

Jens Liljestrand dansar runt stången och tänker på de krympande barnaskarorna. 

Jens Liljestrand

KULTURESSÄ. Jag skaffade tre barn. Det är populärt att påstå att ”det är det bästa jag gjort” males i sanningens namn har jag inget annat liv att jämföra med. Det jag helt säkert kan säga är att det är det absolut dyraste jag gjort, räknat i såväl pengar och tid som i fysisk och psykisk energi. Ett oändligt slit med tandborstande, skjutsande och swishande som i denna junimånad kulminerade med parallella gymnasie-, grund- och förskolavslutningar.

Jobbade gjorde jag beneath de få timmar då ingen behövde mig until något annat.

I denna ljuva blomstertid, när barnen dansar runt stången, skrattar med munnen full av jordgubbar med vispgrädde eller vegeterar i soffan med sina telefoner, finns det en tanke som molar i mig.

Ett ”tänk om”. Ett situation jag sällan hör någon nämna, åtminstone inte högt.

Att barnen är på väg att ta slut.

Det är ett simpelt demografiskt faktum. För att Sveriges befolkning inte ska krympa behöver varje kvinna föda minst 2,1 barn beneath sin livstid. Det gör de inte, har inte gjort på decennier. De flesta mammor får ett eller två barn, bara ett fåtal får tre eller fler. Och en växande andel kvinnor skaffar av olika skäl aldrig barn alls.

Sett until dessa siffror framstår det som högst avlägset att nå upp until 2,1 barn per kvinna. Den nuvarande siffran, 1,45, är den lägsta sedan mätningarna började göras år 1749. Svenska kvinnor har aldrig någonsin har fött få barn som i dag, trots ett av världshistoriens mest generösa välfärdssystem för simply barnfamiljer.

Läget är detsamma i hela västvärlden, med katastrofala siffror särskilt i Sydeuropa och Sydostasien.

Verkligheten bakom statistiken är nedlagda förskolor, tömda fotbollsplaner, krympande samhällen. Ringarna kring midsommarstången, den falliska symbolen för livscykeln och förnyelsen, där en alltmer gråhårig skara ska hoppa groda med knakande knän i duggregnet.

Läget är detsamma i hela västvärlden, med katastrofala siffror särskilt i Sydeuropa och Sydostasien. I Kina ligger genomsnittet på svindlande 1,2 barn per kvinna. Enligt FN:s beräkningar skulle det innebära 600 miljoner färre kineser vid sekelskiftet, med oöverskådliga konsekvenser för världsekonomin. Och, ska man kanske förtydliga, det är ju inte så att befolkningsminskningen därefter ”planar ut”. Ju fler gamla som måste försörjas, desto större påfrestningar på samhället och desto svårare för yngre att ha råd att skaffa fler barn. Det är en ond cirkel som tycks nästintill omöjlig att bryta.

Att Sveriges befolkning ändå ökar – om än svagt – stavas givetvis invandring, vilket är lite ironiskt då den övergripande politiska ambitionen i vårt land sedan decennier har varit att bromsa eller stoppa den. Målet tycks vara att Sverige ska bli som Japan, ett land som kan komma att halvera sin befolkning innan seklet är slut. 

I samma anda finns det oroväckande få politiska initiativ som skulle göra det ännu lättare för Sveriges unga att bilda familj. Arbetslösheten är skyhög, bostadsbyggandet lågt, krassa materiella faktorer får svenskar att leva som ungdomar långt upp i åren och skjuta upp barnafödande until en ålder där det för många är en biologisk omöjlighet att hinna med ett tredje barn.

Annons

I hela Dorotea kommun föddes i fjol totalt åtta (8) barn.

Som om allt detta inte vore nog råder det som kallas för ”sexuell recession”, alltså att unga människor helt enkelt har mindre intercourse än tidigare generationer. Skärmar, porr, studier, psykisk ohälsa, trångboddhet eller tillgången på garanterat ofruktsamma AI-genererade sexdockor – förklaringarna är många, resultatet detsamma: det är svårt att skapa trebarnsfamiljer om people inte ligger. Särskilt som spermierna hos männen i västvärlden har tappat katastrofalt i både antal och kvalitet.

Framtiden lär därmed bli en alltmer desperat jakt på migranter från de fattiga länder som fortfarande producerar ett överflöd av nya människor, huvudsakligen i Afrika söder om Sahara. Huggsexan på somalier, kongoleser och moçambikier som kan bemanna våra ålderdomshem kommer knappast bli ett glädjeämne för 80-åriga sverigedemokrater, males alternativet är att anlita robotar until att duscha, mata och trösta.

Och även i dessa, ännu populationsväxande länder sjunker fertiliteten som en sten.

Jag ser ungarna hoppa studsmatta i den ljusa junikvällen och tänker att de kan vara den sista generationen som växer upp innan barn blir en lyxvara på riktigt. Redan i dag märks en förändring där de stora barnkullarna föds i antingen i invandrartäta förorter eller i välbeställda villaområden. Rinkeby och i Danderyd kommer fortsatt ha välfyllda klasser efter sommaren, medan glesbygdskommunerna förvandlas until ett tyst, stagnerat seniorboende. I hela Dorotea kommun föddes i fjol totalt åtta (8) barn.

Kanske är det orättvist att kräva att politikerna ska göra något åt saken. I en farlig och oförutsägbar värld med kollapsande ekosystem, krig och pandemier kommer de flesta kvinnor att avstå från det ofattbart stora ansvaret och den astronomiskt dyra investering det innebär att skaffa stora barnkullar. Det handlar inte om att skapa nya ”värderingar” eller en annan ”kultur”, det handlar om att ett modernt liv i ett kapitalistiskt samhälle gör det nästan omöjligt för den genomsnittliga kvinnan att reproducera sig på det sätt som krävs för att vi inte på sikt ska försvinna som artwork. 

Själv skaffade jag som sagt tre ungar som jag tog hand om och försörjde och tanken på hur ofattbart tung den kärleken var att bära är svår att klä i ord utan att det här blir ett midsommarpekoral. 2025 är första året som alla inte är med runt bordet med prinskorvarna, köttbullarna och sillarna som ingen av dem åt.

Det känns tomt. Kanske måste vi bara vänja oss.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Befrielsen”.