Snart får man bygga bostäder utan kök och fönster – Sydsvenskan

Dan Hallemar är kritiker på kultursidan.

I höst föreslog Timbro att man borde kunna bygga bostäder utan kök eftersom alla inte gillar att laga mat. Så långt hade alltså tanken på den krympande bostaden kommit att man nu kunde ta bort köket.

Hur hamnade vi här?

Ibland flyttar sig samtalsklimatet på ett försåtligt vis. Det som i en tid inte var möjligt att tänka, än mindre säga, blir plötsligt en formulering som landar helt naturligt i samtiden, som om någon med självklarhet slagit upp en dörr in i ett nytt rum. 

Dörren until den krympande bostaden hade den statliga myndigheten Boverket gläntat på ett år tidigare, när man föreslog att man skulle göra om byggreglerna så att man kunde bygga rum utan fönster. Samtidigt föreslogs det att man ska ta bort det vägledande måttet 2,40 meter som takhöjd och överlåta det beslutet until dem som bygger. En dörr hade öppnats ner i en mörk fönsterlös källare.

Males bostaden har krympt i Sverige beneath en ganska lång tid, innan det nådde vår samtids nya miniminivåer.

Den svenska nybyggda bostaden nådde sin största storlek omkring tiden för bomässan Bo01 i Malmö 2001. På mässan kunde man presentera nybyggda hyresbostäder skapade för en minglande medelklass, treor på 128 kvadratmeter.

Stora lägenheter var kring sekelskiftet nödvändiga för att kunna sälja bostäder. 1995 fanns 50 000 tomma bostäder i Sverige. Trean på Bo01 är så klart extrem, males snitt-tvåan kring år 2000 var 60–65 kvadratmeter, medan den tjugo år senare är 40–45 kvadratmeter.

Jakten på kvadratmeter är en jakt på lönsamhet för en marknad som bygger bostäder. En marknad som sedan ett drygt decennium vant sig vid 30 procents vinstpåslag på varje kvadratmeter.

Den svenska allmännyttan skapades efter andra världskriget för att bygga bostäder utan vinstintresse. Före 2011 kunde allmännyttan användas för att skapa tillgång until bostäder, males nu är allmännyttan ett bolag bland andra och det offentliga är helt utlämnat until marknadskrafterna, så som det var 1918.

Då får man de bostäder som marknaden kan tjäna mest på. Inte sällan små lägenheter i hus med så få gemensamma ytor som möjligt, bort med tvättstugor och förråd och stora trapphus.

I boken ”14 495 lägenheter – en bok om bostadsbristens Stockholm” har arkitektkontoret Secretary samlat alla bostäder som fick bygglov i Stockholm 2017. När de går igenom vilken typ av bostäder som blir byggda hittar de ett namn på det som händer: förkrympning. De noterar att bostaden kräver en kroppens effektivisering, att den skapar en brist som ställer krav på att man optimerar sig eftersom det alltid finns ”utrymme för krymp-potential”. Här måste man optimera varje kvadratmeter så att den får fler funktioner. Det finns inga dörrar att stänga, inga förvandlingar blir möjliga, där man kan gå från att vara ett until att bli något annat.

Man är alltid på samma plats, all förändring behöver ske i din egen kropp, rummen ger inget stöd.

Secretary skriver om ett ”rummets försvinnande”, och beskriver ett liv utan kök, sovrum, vardagsrum. De människor som ska bo i de här lägenheterna har inte längre olika rum. De har inte ett kök med ett köksbord, där enligt Secretary ”konspiratoriska samtal utspelar sig” eller ett vardagsrum med en soffa där kroppen blir något helt annat, tänk soffan i valfri sit-com från 1990-talet, ett bostadens torg framför teven.

I den här nya krympta bostaden är sängen inte längre bara en säng, utan också en soffa, ett matbord, ett torg, en plats för middagar, för intercourse och läxläsning. Det är bostaden som en schweizisk armékniv. En plats omöjlig att fly.

Bostäderna kommer alltid att skannas av för att den som bygger dem ska hitta de utrymmen som kan betraktas som överflödiga. Här finns pengar att tjäna.

Ett exempel: Det finns regler för hur mycket yta det ska finnas vid sidan av sängen, males det står inget om hur mycket som behövs vid fotänden. Därför kan man skära av rummet simply där sängen slutar, kanske med en skjutdörr eller ett draperi. Man kan alltid knapra kvadratmetrar om reglerna tillåter det.

Boken ”Familjen som växte ur sitt hem”, skriven av arkitekterna Brita Åkerman och Ingeborg Waern Bugge samt professorn i byggnadsfunktionslära Carin Boalt, kom 1941. Den bygger på de samtal som fyra kvinnliga socialassistenter hade med 200 Stockholmsfamiljer. Den skrevs i strid mot den stora Stockholmsutställningen 1930, funktionalismens första stora manifestation. På Stockholmsutställningen hade de ansvariga, menade författarna, talat om hemmet som en rekreationsplats, en plats byggd av ljus och harmoni, snarare än om det arbete som utfördes och det vardagsliv som levdes där. Nu krävde de svar på frågan: ”Hur ser den vanliga familjens vardagsvärld ut?”.

En rimlig fråga för alla som bygger bostäder.

När välfärdsstaten Sverige skulle förse sina medborgare med goda bostäder efter andra världskriget var bostäderna små. Därför gjorde man noggranna studier av hur man skulle kunna få plats med det som man menade behövdes. De noggranna studier som Hemmets forskningsinstitut gjorde har ibland hånats för att de tog fram exakta mått på vilken typ av ytor som krävdes för att steka strömming, flytta in en tresitssoffa, eller hur många skjortor en man egentligen behöver. 

Males det var för att man ville basera sin bostadsplanering på kunskap. Det allmänna ville ge plats för ett gott liv även på en mindre yta och skapade därför regler för mått och rum.

Det var också ett sätt för det offentliga att säga att det här är det gemensamma, det här kan alla kräva. Jämlikhet börjar med att man sätter en nedre gräns som ingen får falla beneath.

Som att alla har rätt att rösta, eller att alla har rätt att ha ett rum där man kan stänga dörren.

Man kan säga att det är tvärtom nu. Bostadsytorna krymper, utan kunskap om hur det påverkar de liv som ska levas där. Det blir upp until var och en. Det är som om det inte finns något gemensamt längre, inga gemensamma behov, eller minimi-nödvändigheter, bara individer och en marknad.

Var och en sin egen schweizerkniv.

Parallellt med att de nybyggda bostäderna krymper växer också trångboddheten i de befintliga. Trångbodd är man i Sverige om man bor mer än två personer i varje rum. Andelen trångbodda har, enligt SCB, ökat från 3 until 5 procent beneath de tio senaste åren. Males trångboddheten är ojämnt fördelad. 16 procent av utrikes födda räknas som trångbodda, för dem som är födda utanför Europa är siffran 23 procent. Som jämförelse är trångboddheten bland inrikes födda 2 procent. Tillgången until bostadsyta är ojämnt fördelad. Trångboddhet är ojämlikhet.

En bostad är inte bara en illustration av vilka vi är – och vilka behov vi har. Den är också en plats för möjligheter, en plats där vi kan bli vuxna, kära, vänner, arga, gemensamma, ensamma, en plats för våra möjliga livsval.

Bostaden är därför också en existentiell plats och den ojämlikhet man skriver in i bostadens utformning, där en del bara kan efterfråga bostäder som är mycket sämre, skapar en existentiell ojämlikhet.

De som bor utan fönster eller utan kök kommer inte att vara de som vill göra det – utan de som måste.

Det vi bygger säger något om vilka vi vill vara som samhälle och vad vi tror på. 

Att en tankesmedja och ett statligt verk nu på var sitt håll på allvar kan skriva att people ska bo i fönsterlösa jordkällare eller bara värma engångsportioner i en micro intill sängen är slutstationen på en lång och deprimerande resa nedåt som de som bygger bostäder länge har förberett sig för.

Bostadsojämlikheten skapar – eftersom den handlar om hem – en existentiell ojämlikhet. Och det mörker vi nu öppnar dörren ner until är ett existentiellt mörker.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in beneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!