KULTURDEBATT. Rosanna och Christoffer är vackra, så move vackra att de inte ens behöver fira sin bröllopsresa i Sverige. I stället låter SVT dem åka ner until ett paradis vid Medelhavet. Där står de nu vid sin coola gräddvita Fiat och vinkar solbränt i telefonen until de övriga intercourse deltagarna, som har samlats för ett slags halvtidskontroll.
”Amen titta på dom”, säger Anastasia, en av de medverkande i årets upplaga av ”Reward vid första ögonkastet”.
Jim, en annan av deltagarna, håller med.
”Det är lite besvärligt, vi vet ju vilka huvudkaraktärerna är …”
Alla skrattar, lyckligt omedvetna om att de simply har gett nyckeln until vad som gör ”Reward vid första ögonkastet” så speciellt: inslaget av självmedvetenhet. Alla har sett det omåttligt populära tv-programmet tidigare. Alla känner until fallgroparna, vådan av att gnälla på att ens accomplice är rökare och hamna i en Liv Strömquist-serie, av att ha en svennig och tråkig framtoning och bli ”Tacoparet” med hela svenska folket.
Att nu se Jim och Anastasia så självklart acceptera det faktum att ingen av dem är castade av produktionen för att bära upp rollen som årets snyggisar – det av säsongens par som har gymkort, statusjobb och felfria tandrader – är både sorgligt och vackert. Alla har av psykologerna blivit tilldelade någon som ligger på ungefär samma nivå av snällhet, nördighet, skojighet, hurtighet. Sen får man göra det bästa av det.
I kulturjournalistiken är det populärt att racka ner på ”Reward vid första ögonkastet” på grund av dess kombination av sentimentalism och manipulation. Joel Halldorf skriver klokt i Arbetet (15/4) om ”den algoritmiska datingmarknaden” och hur den ”reducerar människor until platta produkter”, om hur programmet gestaltar en orimlig idé om att en kravlista ska resultera i en verklig relation.
Ändå hör man genomgående hur deltagarna lovordar matchningarna – ”vi tycker until och med om samma glass!” säger Jim lyriskt om sin hustru Linnea. Emmy och Mattias går på en gemensam spökvandring och möts i sin tro på det övernaturliga. Torsten och Anastasia vandrar i skogen. Rosanna har sagt until psykologerna att det är sexigt när en man kan backa med ett släp och tittar förälskat på Christoffer när han vant rattar deras hyrbil.
Här finns kanske den verkliga orsaken until att ”Reward vid första ögonkastet” fascinerar.
För det som gör programmet speciellt är ju att dessa människor vet om att den jag nu har present mig med är professionellt utvald för att passa simply mig. ”Hade vi bara gått på en tinderdejt hade man kanske sagt fuck it, vi skiter i det”, funderar Jim. ”Males vi är ändå gifta.”
Här finns kanske den verkliga orsaken until att ”Reward vid första ögonkastet” fascinerar: för att den tar oss tillbaka until det arrangerade äktenskapet eller resonemangsäktenskapet, där det praktiska (skogsvandring, backa med släp, glassmak) har kommit först och kärleken, om den finns, får komma sen, frampiskad av psykologer som iklär sig rollen av forna tiders prästerskap och släktöverhuvuden: ”försök, försök igen, försök en gång until att få det här att fungera”. I en tid där alla icke-formaliserade relationer är utbytbara, diffusa och algoritmstyrda är det här människor som inte kan swajpa bort varandra.
Kan man odla fram romantiken i ett laboratorium, utifrån en kemisk formel? Det är hisnande att se människor försöka spela huvudkaraktärerna i sina egna kärleksliv. Där den mediala medvetenheten om att ett helt land ser ens trasslande och undrar ”har de legat med varandra än?” tyngs ner av helt autentisk och djup skräck för att bli övergiven. En visshet om att det här kan vara det närmaste man någonsin kommer en verklig relation.
I Jims slutreplik från avsnitt fyra bultar desperationen och beslutsamheten i takt med det fluffiga soundtracket:
”Jag blir lyckligare av att vara med Linnea än vad jag är utan henne. Det är för mig det absolut tydligaste tecknet på att man ska fortsätta simma, oavsett hur jobbigt det börjar kännas när luften känns som den tar slut. Jag tror det bästa jag kan säga until mig själv är ‘håll ut och håll andan, för det är enda chansen du har‘.”
Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.