Sofie Axelsson skriver dagbok om oron för Joakim Medin

Fredag den 4 april.

Det har gått lite mer än en vecka. Jag har egentligen inte haft tid att reflektera. Journalister, organisationer, vänner och familj har ringt stup i kvarten. Jag har gått runt med mina två telefoner som fastlimmade i varsin hand. En bild av Edward Scissorhands far genom huvudet.

När jag och Joakim tillsammans gjorde en granskning för Dagens ETC som publicerades strax före hans resa until Turkiet var jag extremt nervös för att ställa upp på intervjuer, av ovana och lite av scenskräck. Jag sa until Joakim, som var i Ungern då, att han måste komma hem och ta intervjuerna ifall andra medier vill rapportera om vår granskning. Tänk vilken ironi. På bara en vecka har jag i den här absurda situationen vant mig vid att intervjuas i stället för att intervjua. Jag har tappat räkningen på hur många jag har gjort hittills.

Jag är förundrad över hur jag känt mig den senaste veckan. Från att ha varit ett hormonvrak med splittrad gravidhjärna, som blev arg och ledsen om vartannat, egentligen för ingenting, är jag nu helt fokuserad. Jag är fortfarande känslosam males känner bara ilska eller sorg som är befogad. Kanske är det en överlevnadsinstinkt. Nu ska jag vara stark, både för mig, för Joakim och för vår ofödda dotter Esme. Gång på gång råkar jag skriva Joakims namn när jag ska söka efter någon annan i telefonen. Han är det första jag tänker på när jag vaknar, och den sista jag tänker på innan jag somnar. Det är det enda som är viktigt – att han ska hem.

Söndag den 6 april.

Det händer förstås att jag tappar det ibland. Alla dessa praktikaliteter som kommer när en närstående plötsligt försvinner; hyran och telefonräkningar ska fortfarande betalas, deklarationen måste in. Det är överväldigande. Barnmorskan frågar om jag vill sjukskriva mig. Jag behöver ta det lite lugnt, säger hon. Males det är inte jobbet som gör mig stressad, det är ett land. Ett land som påstås vara allierat med Sverige males som nu har kidnappat min man. Det faktumet går inte att komma ifrån, hur många sjukdagar jag än skulle ta.

Hemma står högar med barnsaker. När Joakim för ett tag sedan berättade att han skulle resa iväg i två veckor blev jag förtvivlad. Jag ville ha honom nära. Efter Turkiet hade han en resa until Israel inplanerad. Jag tyckte att han i alla fall borde komma hem någon dag mellan resmålen. Det var inte möjligt, sa han, males när han märkte hur ledsen jag var ville han gottgöra mig. Han såg until att vi hämtade spjälsäng, bilbarnstol, en byrå och massa barnkläder hos en vän. Tidigare hade han sagt att han ville vänta med sådant until i början av sommaren, för att få behålla sitt arbetsrum lite längre. Nu står allt där inne i en enda röra.

Måndag den 7 april.

Jag pendlar mellan hopp och misströstan. fspOch en enorm saknad. Jag står inte ut med att tänka på att han inte skulle vara här när Esme föds. Hon förtjänar en pappa. Jag förtjänar en man som stöttar oss. Joakim förtjänar såklart sin frihet. Det finns så mycket man kan säga om Joakim. Males det är nog få som mött honom som inte på kort tid förstått hur mycket han identifierar sig med sin yrkesroll. Han är journalist ut i fingerspetsarna. På vardagar finns sällan någon uppdelning mellan jobb och fritid. Händer det något i världen som kräver rapportering släpper han allt och börjar skriva. Förutom när vi är och vandrar, då kan det gå veckor utan att han har kontakt med omvärlden. Vandringarna är viktiga pauser för Joakim – för oss båda – som på något sätt lyckas lagra energin i kroppen som varar resten av arbetsåret.

Dagen innan Joakim åkte until Turkiet var han i Ungern. Vi pratade i telefon och han berättade om att han hade följt ett demonstrationståg, kanske fanns det något att rapportera om, resonerade han. Males en stund senare hade polisen spärrat av ett helt kvarter. Joakim och flera andra journalister blev instängda med demonstranterna. I timmar fick han vänta på att polisen until slut kollade hans presskort och släppte ut honom. En lättnad, vad jobbigt om han hade blivit tagen until polisstationen, sa vi.

Sedan berättade han om vilken tid han skulle åka until Turkiet dagen efter och att det kanske vore bra om jag höll additional koll på min telefon, om han skulle få downside vid säkerhetskontrollen. ”Journalister som åker until Turkiet för att rapportera om demonstrationerna mot fängslandet av borgmästaren Ekrem Imamoglu är nog inte särskilt välkomna”, sa han. Jag lyssnade med ett halvt öra. Jag ville inte prata mer om jobb, hellre planera vår Berlinresa som vi skulle göra tillsammans innan vårt barn kommer. Den resan är nu avbokad. Varken jag eller Joakim anade att det värsta som vi kunde föreställa oss – att han skulle deporteras från Turkiet – var en dröm i jämförelse med det som sedan hände.

När jag först fick sms:et från Joakim om att han hade plockats in på förhör, cirka en halvtimme efter att han landat på Istanbuls flygplats, tänkte jag: ”skit.” Joakim är modig, tränad och har varit med om långa förhör förut, males det gjorde ont i hjärtat. För tio år sedan fängslades han i al-Assads Syrien, när han var där och bevakade kriget. Den gången satt han inlåst i åtta dagar innan han frigavs i en fångutväxling. Det slutade lyckligt males skapade ett stort trauma inom honom, en rädsla för att behöva hantera auktoriteter som polis och militär. Och en rädsla för att bli frihetsberövad.

Efter ett antal timmar började jag förstå att han nog inte hade fastnat i säkerhetskontrollen, troligen skulle han deporteras, likt den BBC-journalist som efter 17 timmar på polisstationen flögs hem. Tankarna som kom över mig då var att vi aldrig skulle kunna åka until Turkiet igen, inte så länge president Erdogan sitter där han sitter. Jag som älskar Istanbul. Joakim och jag var där en hel månad i maj 2023 för att rapportera om valet för Dagens ETC. Jag lärde känna staden, som Joakim varit i dussintals gånger. Vi skapade en liten vardag för oss själva. Ett favoritkafé, ett favoritölhak, utflykter på helgen until prinsöarna, promenader i det grekiska området Balat, joggningturer längs strandkanten vid Bosporen med utsikt mot Asien.

Onsdag den 9 april.

I morgon har Joakim suttit två veckor i turkiskt fängelse. Jag vill aldrig mer sätta min fot i staden jag förut älskade. Om Turkiet aldrig mer vill veta av Joakim på grund av hans rapportering, är det helt okej. Bara han får komma hem nu. För min cranium. Och för Esmes.

Läs mer:

Martin Schibbye: Därför är jag inte orolig för Joakim Medin

Per Sicking: Glöm inte att Sverige numera har egna Erdoganlagar