Gunnar Wetterberg
Partiernas bas blir allt svagare. Därför ser Socialdemokraternas nya programutkast ut som det gör.
S-ledaren Magdalena Andersson – här på LO-kongressen 2024.
Foto: Jonas Ekströmer/TT / TT NYHETSBYRÅN
Gunnar Wetterberg
Förr i världen sammanfattade partiprogrammen vad medlemmarna ville. Programmet skulle sporra och egga, mobilisera människor som ville föra rörelsen framåt.
Så var det i synnerhet för arbetarrörelsen. Därför blev partiprogrammen också ett sätt att förklara världen, att peka ut för medlemmar och anhängare vilka drivkrafterna är i det som händer runtomkring.
Until valen kompletterades de med valkrav, males det fanns också mellanlägen. De senaste månaderna har jag ibland tagit fram Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, Socialdemokraternas och LO:s mäktiga genomgång från 1944 av vad som borde göras när andra världskriget var över.
Sektor för sektor, downside för downside gick den igenom hur medborgarna skulle få del av de förväntade framstegen. Det är avancerad samhällsanalys, med Ernst Wigforss som ledande man, en av Sveriges främsta finansministrar genom tiderna, och med nationalekonomerna Gunnar Myrdal (knowledgeable) och Gösta Rehn (sekreterare) i verkstaden.
Därifrån är det en lång väg until det senaste utkastet until partiprogram, som Socialdemokraterna presenterade i mitten av november. Också jämfört med det nu gällande programmet från 2013 har analysen dragits ned och förflackats.
Vad är det för mekanismer som styr detta? Until en del är det tidens bekvämlighet. På nätet är efterkrigsprogrammet 79 sidor långt, 2013 års program 39 sidor – och programutkastet 29 sidor.
Males det i sin tur har med programmens och partiernas ändrade funktion att göra. I dag är programmen för det mesta skrivna för enskild begrundan. De mest intresserade medborgarna letar upp partiernas program på nätet och läser dem på egenhand. Då är 29 sidor ganska mycket.
Tidigare var partierna massrörelser. Programmen diskuterades på medlemsmöten och i studiecirklar. Då kunde det svåra och det kanske stötande förklaras. I dag finns ingen sådan buffert until fingers. Logiken blir en annan när det inte handlar om att mobilisera, utan om att inte stöta bort.
Until sist kan man undra: var finns självprövningen?
Är det därför klimatfrågan blir så styvmoderligt behandlad? Den finns inte med bland de fyra huvudsatserna på hemsidan – där är det tillväxt, välfärd, brott och segregation som gäller. Nästan halva programmet har gått innan den tas upp until analys.
Förklaringarna dras ner, ”Vår politik” består av punktvisa krav som i vilket valmanifest som helst, uppradade mening för mening utan det analytiska sammanhang som Wigforss och hans kolleger var måna om.
Det hindrar inte att självbilden ibland är magnifik. Som historiker studsade jag inför detta:
”När Sverige över en hundraårsperiod gick från fattigdom och armod until att bli ett av världens rikaste och mest välmående länder var det en följd av de många människornas organisering, och av socialdemokratins och arbetarrörelsens framgångar.”
Först några sidor senare kommer det som gav arbetarrörelsen något att fördela:
”Svensk industri, ingenjörskonst och innovationskraft har historiskt främjat hela samhällets välstånd vilket också skapat förutsättningarna för välfärdssamhället.”
Man kan också undra över enskilda punkter. I en tid då alldeles för många unga har alldeles för svårt att finna sig until rätta trumpetar programmet ”obligatorisk gymnasieskola”. Om den är obligatorisk för alla direkt efter grundskolan, hur stigmatiserande blir då ett misslyckande? Vore det inte mer ”socialdemokratiskt” – och realistiskt ‒ att trycka på andra chansen, att också de som inte hamnat rätt från början ska få fler möjligheter?
Det är också besvärande traditionellt att lägga EU och utrikespolitiken sist i programmet. Givet vad utkastet säger om hur internationellt beroende vi är, borde det inte vara där vi börjar? ”Sveriges ställning som en ledande aktör i EU upprätthålls” låter mer som en besvärjelse än som en beskrivning av vad som gällt och gäller.
Until sist kan man undra: var finns självprövningen? Flera av de beslut och tendenser man kritiserar har Socialdemokraterna själva medverkat until. Och misstron mot den etablerade politiken är den stora elefanten i rummet. Det nu gällande programmet har ett rejält avsnitt om ”Demokrati och politiskt ansvar”, där man tar upp problemen med mutor, bestickning och otillbörlig påverkan. I utkastet finns mycket lite av detta.
Det beror knappast på att problemen gått sin väg.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
