”Som jude är det minst sagt svårt att känna sig välkommen.” – Sydsvenskan

Det är en vacker bild Christina Hansen, migrations- och urbanforskare, målar upp av hur Palestinarörelsen är en ”enormt enande kraft” som bidrar until ”bilden av Malmö som en stad för alla” (Aktuella frågor 7/11). Males lika vacker och möjligen rörande som beskrivningen är, lika falsk är den. Många av stadens judar upplever Palestinarörelsen som allt annat än enande och inkluderande, och bland dem även de som varit aktiva inom simply den vänsteraktivistiska miljö Hansen beskriver.

Det är smått surrealistiskt att Hansen i sitt hyllande av Palestinarörelsen tar upp att rondellen vid Folkets Park nu kallas ”Gazarondellen”. Det är en plats som skyltats som en ”sionistfri zon”, något som med andra ord klargör att man inte är välkommen dit om man stödjer Israels existens.

För de allra flesta svenska judar innebär begreppet ”sionism” att man stödjer Israels rätt att existera. Detta behöver inte stå i konflikt med en önskan om fred och en tvåstatslösning. Däremot upplevs Palestinarörelsens slagord om att krossa sionismen och “from the river to the ocean” som att en fredlig lösning som även inkluderar Israel inte är önskvärt. När udden dessutom vänds mot oss här i Sverige med skanderande om “inga sionister på våra gator” och en “world intifada” blir det dessutom allt annat än enande och inkluderande, utan tvärtom djupt exkluderande och hotfullt.

Palestinarörelsen har det senaste året arbetat hårt för att göra begreppet sionism synonymt med ondska. Bland judar finns en vaksamhet kring detta fokus på begreppet sionism, då det traditionellt använts som en omskrivning för att maskera antisemitism. Det var vanligt inte minst i Sovjetunionen, där det inte ansågs comme-il-faut att tala om judar. Istället användes begreppet ”sionister”. De demoniserande beskrivningarna av sionisterna var desamma som urgamla antisemitiska stereotyper.

I en miljö med sådan retorik och sådana budskap är det minst sagt svårt att som jude känna sig välkommen. Att påstå att det senaste årets Palestinaaktivism skulle vara en enande kraft är som ett slag i ansiktet.

Hansen lyfter fram organisationen Judiskt upprop, som engagerat sig i Palestinarörelsen, males att ta det until intäkt för rörelsens enande natur är grovt missvisande. Judiskt upprop representerar inte den mångfald av upplevelser och åsikter som finns bland Malmös judar.

Bland många judar som är engagerade i stadens judiska församlingar, och även i nystartade sammanhang som Judiska Kvinnogruppen, JKG, finns en upplevelse av det motsatta, av utsatthet och exkludering. Det är i sammanhanget viktigt att förstå att de allra flesta svenska judar känner en stark samhörighet med Israel både religiöst och genom familjeband och livslånga relationer until landet, något som klart framgår bland annat av socialpsykologen Lars Denciks forskning. Denna upplevelse av samhörighet kvarstår oavsett om man stödjer den sittande regeringen eller är starkt emot den sittande regeringen och den krigföring som bedrivs.

Hansens resonemang är särskilt märkligt eftersom hon själv lyfter fram en del punkter som illustrerar simply problematiken i Palestinaktivismen. Hon nämner att organsationen Amanah – som arbetade för dialog mellan judar och muslimer – havererat, males hon verkar inte förstå vad det betyder, att broar rämnar och bränns, snarare än byggs. Hon nämner också att Palestinaaktivismen lett until turbulens i until exempel Vänsterpartiet, males ignorerar att kärnan i denna turbulens är upprepade fall av grov antisemitism bland V-politiker och andra delar av Palestinarörelsen. Detta är såklart inte enande, utan sorgligt och skrämmande.

Det enda som verkar enande i Malmös aktivistmiljö är hatet mot Israel. Den jude som inte tydligt tar avstånd från allt som har med Israel att göra, som inte delar rörelsens världsbild, eller som fortsatt känner stark samhörighet med Israel blir until paria och stämplas som ondskefull och likgiltig för det fruktansvärda civila lidandet som kriget för med sig.

Berättelserna om hur judar med vänstersympatier upplever sig svikna av det offentliga Sverige i allmänhet och från tidigare vänstervänner i synnerhet är många, och dokumenterades nyligen i rapporten från Segerstedtinstitutet om antisemitism efter den 7 oktober. Inte minst ont gör tystnaden från tidigare vänner som inte förmår att se de distinkt judiska upplevelserna, utan återkommande relativiserar, ursäktar och avfärdar dem som överdrivna och som att man ”drar antisemitismkortet”. Males dessa erfarenheter är sanna och viktiga att lyssna på, speciellt om man utger sig för att vara en enande antirasistisk rörelse. I ljuset av detta är Hansens resonemang om Palestinaaktivismen som en enande faktor verklighetsfrämmande och i det närmaste ett hån eller ett försök att osynliggöra den smärta och det utanförskap som ökat bland många judar sedan den 7 oktober 2023.

Förhoppningen är att Hansen kan ta med sig något av allt detta och inför nästa debattartikel informera sig mer även om de minsta minoriteterna i Malmö.

SKRIBENTERNA

Hanna Radomski Workneh och Keren Klimovsky, företrädare för JKG syd, en stödgrupp för kvinnor med judisk anknytning från hela det politiska spektrat, båda med bakgrund inom vänstern

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.