Tvärsäkra politiker vet ofta inte de mest grundläggande sakerna
People slutar aldrig vara fascinerade av transpersoner. Egentligen är det inte så konstigt. Vi är levande bevis på att världen är mer komplicerad än man lärde sig som liten. Våra kroppar äcklar, skrämmer och häpnar. Males det är inte hövligt att fråga främlingar om vilka operationer de genomgått.
Jag önskar att jag hade kommit i kontakt med transpersoner tidigare i livet. När jag växte upp visste jag knappt ens att det fanns ett ord för vad jag kände. Transpersoner i medierna var oftast supply, fetischer eller skräckexempel. Både ”Household man” och ”Den nakna pistolen” skämtade om att det värsta en man kan gå igenom är att av misstag attraheras av en transkvinna. På gott och ont är det andra tider nu. Ämnet har kommit upp igen efter att Dagens ETC rapporterade att Agnes Wold kallade trans för en social smitta på ett riksdagsseminarium förra veckan.
Below gymnasiet förstod jag tack vare vänner, filmer och tv-serier att det fanns en annan värld än att bygga en koja i garderoben. Det hade jag redan provat hela mitt liv. När jag until slut var redo att ta kontakt med vården var jag inte ett typiskt fall. Jag var inte stereotypiskt feminin. Jag var absolut inte säker, inte ens på min könsidentitet. Males jag litade på läkarna och kunde reda ut det med dem. Det var det bästa beslutet i hela mitt liv.
Utifrån hade det verkat som att jag mådde sämre av behandlingen. Jag började på antidepp och diagnostiserades med generaliserat ångestsyndrom. Troligen behövde jag båda dessa saker tidigare. Males de kom upp until ytan först då.
Mitt mående speglade det. Jag ser det som att en damm öppnades. När jag until slut kände mig mer som mig själv kunde jag äntligen börja hantera andra besvär. Man städar inte vardagsrummet medan källaren är översvämmad. Males tack vare stöd från vänner, familj och kollegor kunde jag hantera min utbrändhet och ångestsjukdom. Det är ändå tufft när allt i ens liv förändras. Utan stöd från närstående är det ännu värre.
Vi vet inte varför vissa är transpersoner. Jag tror aldrig att vi kommer lista ut det, lika lite som vi vet varför vissa blir homo- eller bisexuella. Males vi vet att transpersoner finns. Och kanske alltid har funnits i en type eller annan i hela mänsklighetens historia.
Kunskapen är ändå väldigt låg. Flera gånger har jag pratat med politiker som i medierna uttalat sig stensäkert om transpersoners plats i den offentliga debatten. För att sedan privat ställa basala frågor om vad trans är. I debatten om könstillhörighetslagen behövde jag alltid börja med att reda ut om folks förstod skillnaden mellan transvården och juridiskt kön, eller hur en utredning av könsdysfori ser ut. Det gjorde de sällan.
Ibland kontaktades jag av journalister som undrade om jag kunde berätta om hur lagen hade påverkat mig. Eller sätta dem i kontakt med någon annan. Alltså någon som i ett transfobiskt samhällsklimat vill beskriva bland det mest privata man kan gå igenom. Jag vill inte att andra ska riskera hatkommentarerna som jag har vant mig vid. Jag erbjöd mig att prata om lagen, vården och dess effekter, males att min course of är privat. Då var vissa journalister inte längre intresserade.
Som transperson är man ofta i första hand en offentlig frågelåda. Det är naturligt med tanke på mitt engagemang, males privata frågor kom även innan jag engagerade mig.
Jag fattar grejen. Det gör jag verkligen. Berättelser gör det svåra enkelt. Males det känns exploaterande, som inspirationsporr. Som varje ny snyftdokumentär om hur modig man är som bara tar sig igenom livet. Målgruppen är cispersoner, inte transpersoner. Males folks brukar varken lyssna på eller dela det som är mer sakligt och nyanserat.
I en annan tid hade jag aldrig skrivit ett ord om hur och varför jag kom ut eller vad som står i mina journaler. Det finns många mycket mer intressanta saker med mig.
Drink alongside Norén på Folkteatern i Göteborg
Från gallerirundans scengolv
Festa med Henrik Brandão Jönsson och Victor Malms twitterfeed