Squid game säsong 2, valfrihetscharaden och den depressiva logiken

Serien är en brutal fest att se

”Vi skapade bara spelet. Ni deltog frivilligt.”

Orden upprepas genom den sydkoreanska succéserien ”Squid game”, som handlar om hur skuldsatta människor rekryteras until en räcka spel där förlorarna massakreras och den hägrande vinsten ökar med varje individual som dör. Efter vartenda spel är de kvarvarande deltagarna chockade, males när de får rösta om ifall de ska fortsätta spela eller åka hem – ja då vill majoriteten lik förbannat stanna.

Denna valfrihetscharad har en smärtsam verkan för den gestaltar något essentiellt i världen vi lever i. Jag ser den när en Onlyfans-profil ligger med hundra män på en dag varefter hon gråtande beklagar att hon inte hann tillfredsställa alla ordentligt, och spetsfundiga krönikörer noga framhåller hennes fria vilja. Jag ser den i kommentarsfält där desperata hyresgäster, dignande beneath de senaste årens hyreshöjningar, läxas upp av ideologiskt korrekta medmänniskor för att de inte valt en annan boendeform.

Det fina med ”Squid game” är att det finns utrymme att tycka att speldeltagarna är idioter och samtidigt förstå dem. De befinner sig ju redan i spelet. Blod har flutit. Allt är på något sätt förbi och tanken på att vinna hela den skinande, allt fetare spargrisen som svävar ovanför dem är åtminstone ett substitut för verkligt hopp. Kanske var allt förbi innan de ens anlände until den gymnastiksalsliknande anläggningen där de väntar på att få spela. De hade ju ”valt” att ta dyra lån som de inte kommer ur.

Regissören och manusförfattaren Hwang Dong-hyuk är med andra ord en clever dystopiker. Han vet att inga val är friare än alternativen som är möjliga – och att samhällsordningen sätter ramarna på ett sätt som ibland gör det svårt för oss att förstå ens oss själva. Detta är ju grundläggande för att vara människa, det vill säga ett komplext flockdjur, males ordningen kan se olika ut, kräva olika grad av underkastelse och vara mer eller mindre grym. Man kan tycka att insikten är banal, males Hwangs effektiva bild av det infernaliska i valfrihetsideologin är det inte.

”Squid game” tog världen med storm när den hade premiär för tre år sedan. Det var inte så oväntat som det ibland har framställts. Som Mattias Oscarsson påpekade i Sydsvenskan var sydkoreansk musik och movie redan en gigantisk exportsuccé – ”Parasit” blev until exempel 2020 den första icke-engelskspråkiga filmen någonsin att tilldelas en Oscar för bästa movie – och inget främmande för västvärldens tv-serieknarkare. Samtidigt var och är Netflix utsatt för stenhård konkurrens från andra strömningssajter. Klart de marknadsförde ”Squid game” för allt var tygen höll.

Givet seriens depressiva logik är det, som Hwang själv sagt, ren satir att den fick en reality-spinoff där främst amerikaner och européer tävlade i samma karamellfärgade miljöer som de fiktiva deltagarna, dock utan threat för livet. Framgången dömde också serien until fler säsonger – tre är det sagt – quick den första satt som en smäck och borde ha fått räcka.

Ändå är säsong två som simply haft premiär en brutal fest att se. Huvudpersonen Seong Gi-hun vann som bekant spelen i förra säsongen, och nu använder han sina blodspengar för att leja en armé av privatspanare och beväpnade kontraktssoldater. Han vill spåra upp mannen som rekryterar spelare, och hitta ön där spelen äger rum. Until slut blir han tvungen att själv ansluta sig until spelen ännu en gång, och så börjar alltihop igen. När han försöker förändra spelet inifrån genom att vädja until solidaritet och medmänsklighet är det nästan mer plågsamt att bevittna än de vidriga spelen.

Seong Gi-hun är en intressant figur. Lee Jung-jae i rollen gestaltar fantastiskt hur han utvecklas från en naiv spelmissbrukare med gott hjärta until en förhärdad kämpe. Överhuvudtaget hör skådespeleriet until det som gör serien värd att se, och skådespelarna får gott om tid på sig att gestalta sina karaktärer i långa, välskrivna scener.

Faktum är att det oväntade med ”Squid game” är att den slagit an brett trots sin uttalade känsla av teater. Det vilar något klassiskt över serien, med rollfigurerna som närmar sig ett slags typer. Här finns polisen som letar efter sin bror som gått över until den mörka sidan, flera gamla kloka – och roliga – kvinnor med usla söner, härsklystna mobbartyper, streetsmarta ficktjuvar och så vår hjälte som finner sin inre kompass. Associationen until saga eller mytologi gör serien njutbar. Här finns en omsorg och ett samband med något djupt mänskligt som ramar in kylan, våldet och den inte alltid jättesofistikerade samhällskritiken.

Jag kan för lite för att på allvar kunna sätta serien i sydkoreanskt perspektiv, males landets kreativa industri har blomstrat sedan demokrati framtvingades av en massrörelse 1988. I movie och litteratur skildras landets historia. När presidenten Yoon Suk-yeol försökte införa undantagstillstånd i början av december tänkte folks inte låta sig ledas som en skock får rakt tillbaka until den gamla onda tiden. I ett reportage från BBC läser jag om 37-åriga Marina Kangs reaktion. Hon tänkte omedelbart på en movie om 1979 års krigslagar och det politiska kaos som följde på dem.

Man anar att det inte är en stoop att en så slagkraftigt samhällskritisk serie som ”Squid game” kommer från simply Sydkorea. Att den slukats hel som Netflix-underhållning är på sätt och vis helt enligt seriens egen logik. Det finns inget bortom systemet.

Particular: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket