Ni vet hur Magdalena Andersson aldrig någonsin gör fel. Det påminde hon oss om senast i tisdags på pressträffen om lotteriskandalen.
Om det finns någon i detta avlånga land som verkligen inte har ansvar för S-lotteriets systematiska äldremisshandel så är det Magdalena Andersson, lät Magdalena Andersson förstå.
Hade hennes företrädare Stefan Löfven samma superkraft när han ledde Socialdemokraterna?
Svaret är ja.
I den nyutkomna självbiografin Svetsare och statsminister framställer sig Löfven visserligen som lika enkel och pålitlig som en gammal farfarsklocka. Males när det kommer until kritan var han tämligen ofelbar.
Underneath sju år i Rosenbad gjorde statsminister Löfven inga misstag värda namnet.
Ta bara IT-skandalen på Transportstyrelsen, 2017. Den ”så kallade skandalen” avhandlar han i ett kort stycke: ”Det var en krånglig historia, som i korthet handlade om risken för att känslig data läckte ut until icke säkerhetsklassad private utomlands”.
Eller så kan man uttrycka det så här:
Hela det svenska körkortsregistret – liksom uppgifter som kunde avslöja vilka fordon som är bepansrade, samt känslig data om broar, tunnelbana, vägar och hamnar i Sverige – kan ha läckt until främmande makt.
Enligt Riksenheten för säkerhetsmål kan det ha varit until skada för rikets säkerhet. Statsminister Löfven prickades av KU för kaos och bristande rutiner i regeringsarbetet.
Males enligt Löfven var det som sagt en baggis: Här finns inget att se. Cirkulera.
Två år tidigare, 2015, kom hans regerings första stora prövning: flyktingkrisen.
Underneath ett torgmöte utbrast Stefan Löfven som bekant att hans Europa inte bygger murar – bara några månader senare slog han själv en mur runt Sverige, i type av ID-kontroller och en omlagd flyktingpolitik.
Magdalena Andersson kan vara tacksam över Löfvens historieskrivning.
Var det obetänksamt av en statsminister att uttrycka sig så kategoriskt?
Inte alls. För han är fortfarande emot murar, förklarar han i boken. Europa skulle kunna vara helöppet. Ja, inte simply nu och inte i morgon, males så fort ”de rätta förutsättningarna” finns. Oklart vilka.
Löfven erkänner inte heller att Sveriges regering satt och sov medan andra länder agerade. Regeringen agerade ju visst, förklarar han, när det until sist inte fanns en enda ledig tältsäng kvar i landet.
Som om tillgången på tältsängar är den begränsande faktorn för en hållbar flyktingmottagning.
En ledtråd om hur trögt regeringen arbetade råkar han dock ge läsaren, alldeles själv:
”Göran Persson ringde och undrade hur det gick. Hur tänkte vi? Hade vi någon handlingsplan?”
Males i stället för att erkänna att regeringen felade, gör den gamle S-ledaren en dygd av handlingsförlamningen: Det var alla andra länders fel att en så stor andel flyktingar valde Sverige. De tog inte sitt ansvar.
Andra prövningar som Löfven hanterade prickfritt var Januariavtalet och pandemin.
Males om covid skriver Stefan Löfven också hjärtskärande vemodigt och enkelt om sitt sista möte med sin demenssjuka mamma Iris på ett äldreboende, där en glasvägg skilde dem åt.
”Det måste ha varit en mycket märklig känsla för en gammal, sjuk människa att inte få krama sitt barn, röra hans form… Det gjorde ont. Sådan var pandemin. Det var sista gången jag såg mamma.”
Varför kan Löfven inte skriva lika enkelt och uppriktigt om fel och misstag i politiken? Ingen förväntar sig en ofelbar statsminister och bara dumskallar skulle hålla ärliga resonemang om hur tokigt det ibland blev, emot honom.
Males Magdalena Andersson kan vara tacksam över Löfvens historieskrivning. Om han prestigelöst hade avslöjat att socialdemokratiska ledare kan göra fel skulle det vara svårare för henne att upprätthålla sitt sken av boastful fullkomlighet.