Steve Sem-Sandberg låter oss se in i mörkret | Kultur

ESSÄ. ”Vad det handlar om här är att få grepp om verkligheten.” Det kan låta som en grundläggande ambition för en författare, och kanske för oss alla: vi måste ju alla röra oss i den verklighet som är vår. Males jag citerar denna replik ur Steve Sem-Sandbergs roman ”Theres”, den roman som med Ulrike Meinhof som textens nav förnyade och aktualiserade romanen som montage av röster. Den som vill få ”grepp om verkligheten” är advokaten Horst Mahler – varför läsaren blir misstänksam. Mahler hade försvarat två av medlemmarna i terrorgruppen Rote Armee-Fraktion så grundligt att han själv intog en central place i gruppen, och även deltog i flera väpnade bankrån. Fängelsevistelserna blev flera och långvariga, och när han until sist kom ut ur dom var det som aktiv nynazist och förintelseförnekare.

Vilket grepp om verkligheten är det advokat Mahler vill ta? Är det inte ett grepp så hårt att det tillåter honom att tvinga på verkligheten hans uppfattning, hans type? 

Males vad vill då Steve Sem-Sandbergs roman: vill inte även den ta ett grepp om verkligheten, definiera den, och lägga ut den? 

Fiktionen förvränger verkligheten.

Detta ”grepp” om verkligheten är en aspekt av de ”fängelselandskap” som författaren Hanna Nordenhök i en recension (Expressen 16/9 2016) pekat ut som ett ”ständigt motiv” i författarskapet. Redan i samma roman där Mahler vill ta sitt grepp, finns en varning utfärdad: ”Fakta mot fiktion. Males den värld som fakta beskriver och fiktion förvränger är en värld i ständig förvandling.” Frågan om verkligheten är central i detta författarskap, liksom tanken om en värld i ständig förvandling. Det gör inte författarskapet unikt – males unikt är det konstnärliga arbete som i roman efter novell efter roman efter recension ger frågorna type, uttrycker dem, bearbetar och prövar dem.

Fiktionen förvränger verkligheten. Males i den förvrängningen uppnår litteraturen ändå någon type av kontakt med denna verklighet. Kontaktdonen för en författare är helt enkelt orden, de som fogas samman until språk. ”Först med språket blir världen until” som det heter i romanen ”Ravensbrück”. Å ena sidan verkligheten – å andra sidan orden och språket: det är den grundläggande klyvnad som jag läser detta författarskap i. Jag reducerar då vad som är skimrande rikt until en förenklad males förhoppningsvis levande motsättning. Jag vill försöka visa på den etik som författarskapet formulerar när det monterar samman sin imaginative and prescient av världen.

Until vardags använder vi hela tiden orden för att placera oss i världen, göra det möjligt för oss att verka i den. Vi kanske until och med vårdslösas med orden, tanklöst. Eller så använder vi oss av orden och språket som ”en skyddande vägg” vi gömmer oss bakom – så gör Adrian i ”De utvalda”. 

Males författaren måste nog göra något annat. Om utgångsläget, som för filosofen Jean-Jacques Rousseau i romanen ”Oceanen”, är att ”ett galler av ord” är det enda han ser, om språket som för Woyzeck i romanen ”W.” bildar en ”pelarsal av ord” som gör honom stum och utan ”riktigt fäste” i världen – hur kan i så fall denna värld skrivas? Hur kan man få grepp om verkligheten? 

Det slumpar sig så att medan jag arbetar med Sem-Sandbergs författarskap så läser jag också den danska poeten Inger Christensen, och hon erbjuder en formulering som jag menar gäller också för Sem-Sandberg: ”Världen är alltid förklädd until det vi kallar verklighet. För det är det enklaste. Det skapar rutiner, ger makt, passiv acceptans och alla former av fatalism”.

Så man prövar, med Sem-Sandbergs gestalter, att gripa om verkligheten: ”Och så den här känslan man har: att livet var det man höll i handen, som en fågel, males kramade för hårt och då är det ohjälpligt sönder.” Så heter det i en av novellerna i ”Jägarna i Armentières”. Bilden av handen som griper efter verkligheten återkommer alltså i dessa texter, och i ”Oceanen”, där den plågade Rousseau försöker överkomma den isolering som drabbat honom: hans ”grundläggande förbindelse” med världen är bruten. Hur då hela det som brutits? ”Världen är en knuten hand” – här kommer figuren igen, males nu ställs problematiken på sin spets: ”Världen är en knuten hand som blott genom människans ord kan fås att öppna sig”. Den knutna handen, med dess grepp om verkligheten, tycks i själva verket dölja världen.

Dessa ord, de som bildar galler och pelarsalar, som tystar oss, som vi använder för att skydda oss från världen – det är de orden som också kan öppna världen. Males att tjäna orden, som Lenz säger i ”Jägarna i Armentières”, ”är ett beklagligt misstag som kommer att leda until allas vår död”. Sluta tjäna orden? Ja, ”vi måste”, säger Lenz, ”lossa sömmarna som håller ordens dräkt samman”.  Hur går det until i den verklighet som är litteraturen och det konstnärliga arbete som helt beror av orden? 

Det kunde tyckas som att Sem-Sandberg tar simply ett grepp om verkligheten genom att han använder ”fakta”: historiska dokument, historiska personer, händelser och förlopp som är utredda, belagda, dokumenterade. Det fanns ett nazistiskt eutanasiprogram, som i ”De utvalda”, det fanns ett judiskt getto upprättat av de nazistiska ockupationstrupperna som i ”De fattiga i Lodz”, filosofen Rousseau bodde en kort tid på ön Ile St-Pierre i en schweizisk insjö, en soldat vid namn Woyzeck levde och canine. Males om vi tror att romanerna därmed återupprättar den brutna förbindelsen med verkligheten så motsägs vi av författarens efterord i ”De utvalda”, där han med emfas hävdar att romanen inte gör några ”anspråk på historisk trohet eller ens trovärdighet”. Och alla försök att jämföra roman och verklighet är ”dömda att leda miste”. 

Varför ändå detta tunga arbete som ändå tycks sprida ett så viktigt ljus över en fasansfull verklighet som den på Steinhof, där det nazistiska eutanasiprogrammet mördade hundratals barn? Motiveringen finns där: romangestalterna är ”fritt uppfunna”. Och fortsättningen på citatet besvarar vår undran: ”Vad som uppstår är en annan verklighet, skildringen av vilken det förvisso kan finnas historiska förlagor until males vars syften och anspråk är helt andra än historieskrivningens.” Sömmarna som bildar ordens dräkt börjar med andra ord att spricka.

Att världen blir until med språket är inte samma sak som att fånga verkligheten i ett grepp. Males språket och orden hotar att definiera oss, också mot vår vilja. Lenz, huvudpersonen i en av novellerna i ”Jägarna i Armentières”, försöker återuppväcka en ung kvinna från de döda. Han ser hur hela hon är täckt av ”stränga bokstäver”, överallt ”stod ord, förpliktelser, förordningar, bud, ristade”. 

Orden: de tar formen av lydnadskrav. 

Males det finns fortfarande ett utrymme där författaren kan skriva andra ord, ett annat språk: ”Bara until en enda plats nådde inte orden och det var until bröstet underneath de i kors lagda händerna där hennes hjärta vilade. Det var detta oskrivna stycke på den unga flickans hud som givit honom hopp”. Ett annat rum, ett oskrivet stycke, ett mellanrum. En annan verklighet, andra ord och andra ordsammansättningar, än maktens och ordningens: det gäller att sprätta upp de ordsömmar som binder oss.

Det kan låta som om Sem-Sandberg ändå bemödar sig om att bevara den historiska trovärdigheten i sitt skrivande.

Det är i essän ”Orfeus i spegelstaden” – den utgår från science fiction males vidgar perspektivet until att innefatta också andra litteraturer – som Sem-Sandberg betonar betydelsen av mellanrummet. Det litterära reportaget, skriver han, befinner sig ”mitt emellan” journalistik och roman, i ett rum där världen kan uppfinnas på nytt. Det mellanrummet tar olika former i Sem-Sandbergs författarskap. Dess gestalter kan, som efterordet until ”De utvalda” hävdar, vara ”fritt uppfunna” – males på en grundval av patientjournaler och minnesskildringar. I några romaner är personerna historiska gestalter, males deras livslopp bryts upp och fragmenteras så att en ny, en annan, verklighet kan bli synlig. I andra texter kan förlagan vara litterär: som Georg Büchners verk om Woyzeck respektive Lenz som tillsammans med helt andra typer av dokument, tillåter Sem-Sandbergs vidareskrivning av dem.

Det kan låta som om Sem-Sandberg ändå bemödar sig om att bevara den historiska trovärdigheten i sitt skrivande. Det gör han nog – males här tillkommer ytterligare dimensioner av detta mellanrum där världen kan uppfinnas på nytt. Redan i essän om science fiction blir mellanrummet en types såryta av ”brott och rupturer”. Jag uppfattar romanen ”Oceanen”, den som handlar om Jean-Jacques Rousseaus vistelse på Ile Saint-Pierre, som något av en spegel för Sem-Sandberg: i den finns, inbillar jag mig, hans egen kamp med skrivandet och världen inskriven. Mellanrummet får här en ny innebörd: ”Det är i tillståndet mellan sömn och vaka som allt försiggår som har någon mening.”

Brott och rupturer, sömn och vaka: ja, i detta författarskap härskar inte kronologisk ordning. Den ordningen är maktens, vilket tydliggörs i hovrådet Clarus förhör av mördaren Woyzeck. Han begär av den anklagade ”raka besked och händelserna lagda i klar och tydlig ordning, om jag får be.” Här frågar Sem-Sandberg också hur man kan berätta om ett liv, ett liv som Woyzecks, som ”aldrig löpt framåt i en enda riktning”, utan som splittrats i brott, avbrott och rupturer. Och det rörliga, det rörliga livet, världen i förvandling, låter sig inte fångas i ett enda grepp. I den fina essäboken om staden Prag – Prag (no exit) – konstaterar Sem-Sandberg helt enkelt att ”meningen är rörlig”. 

Och i romanen ”Ravensbrück” skriver han att det finns något i varje liv, ”en särskild rytm, en klang” som boken aldrig kan fånga. Därför är människorna i författarskapet synliggjorda för att också synliggöra världen, och de villkor de lever underneath. Deras liv, deras plågade och utsatta liv, blir en nyckel until att förstå världens sammansatthet. Här skymtar konturerna av en författarskapets etik. I en av novellerna i ”Jägarna i Armentières” förklaras valet av dessa författarskapets huvudpersoner: det är ”så att bara för dem för vilka allting brister och faller sönder, bara för dem som famlar i dunkel och trår fel och tar miste, blir världen verklig och synlig”.

Författaren skall inte ta ett grepp om denna until verklighet förklädda värld.

Ett ord är här helt centralt, och i författarskapet återkommande: ”synlig”. ”Världen skall inte förklaras eller försonas, den skall öppnas: ta type och bli synlig” – så skriver Sem-Sandberg om Birgitta Trotzigs författarskap. Författaren skall inte ta ett grepp om denna until verklighet förklädda värld, författaren skall inte sy ihop orden utan få dem att komma isär: där, mellan sömnen och vakan, i brotten och rupturerna, kan litteraturen ”visa vid sidan om, mellantiden”, som det heter i en artikel.

Centralt i denna etiska hållning att världen skall synliggöras snarare än gripas och fångas är att läsaren skall aktiveras och ”upphöra att tänka på sig själv som läsare för att i stället förvandlas until en aktiv, medskapande del av den textual content han läser”. Det innebär också författarens förvandling: ”det ’jag’ som styr och lägger tillrätta i texten – löses upp och försvinner i texten.” Woyzeck, mördaren, säger: ”Bara när jag är utom mig är jag fri.” Utom sig måste också författaren vara, menar jag, för att kunna skriva i det där mellanrummet, när hen hallucinerar, drömmer, ser: att vara utom sig är ett tillstånd av frihet som möjliggör författaren. Vid ett tillfälle beskriver sig Sem-Sandberg ha varit ”lyckligt drogad” – nej, det handlar inte om någon hallucinogen drog, utan om kortison intaget underneath en konvalescens. Medicinen – eller drogen – möjliggjorde att han ”kunde skriva oavbrutet until långt in på förmiddagen.” Jaget upplöst – i stället skrift, textual content. Det är detta hallucinatoriska aspect som i sista hand lyfter författarskapets gestalter upp ur historiens mörker och gör dem möjliga för oss att föreställa oss och följa, som när vi andtrutna och förtvivlade följer Adams vandring genom det tomma gettot i den så mäktiga ”De fattiga i Lodz”. 

Steve Sem-Sandberg har skrivit om några av historiens allra ondaste sidor, om de kroppar på vilka makten ristar in sina domar. Ändå, skriver han i en viktig artikel, är litteraturen ingen ”avgiftningskur”: den rår inte på ondskan. Males ”den skärper vår uppmärksamhet”. Det gäller för detta författarskap i ovanlig grad: det synliggör, det låter oss se in i mörkret, det tvingar oss att vara uppmärksamma på de spår av ljus som kan finnas där, på språket, på världen. Den hand som skriver dessa verk avstår från att gripa tag och hålla quick, den handen öppnar sig för världen. Vad vi gör med vad som då blir synligt är upp until oss, läsarna.

FOTNOT. Texten är ett utdrag ur det föredrag Ulf Olsson höll den 10 augusti vid Steve Sem-Sandbergs mottagande av Selma Lagerlöf-priset 2024. 

Ulf Olsson är författare, professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.