Stockholmseliten är ytlig och tom | Böcker

RECENSION. Alla dialekter har sina kvaliteter (nåja, nästan alla), males jag tror att norrbottniskan är den mest musikaliska. Stockholmskan däremot är av okänsligare artwork: den liksom plöjer på, vasst och ändamålsenligt. 

Sådana tankar får jag när jag läser Mattias Timanders debutroman ”Din vilja sitter i skogen”. Inte bara för att den behandlar kontrasten mellan det norrbottniska och det stockholmska, utan för att Mattias Timander så tonsäkert återger norrbottniskan att det går att höra den sjunga i huvudet när man läser. 

Huvudperson är en ung namnlös man i en by utanför Kiruna. Föräldrarna är döda, själv är han orolig och rastlös. När han av en droop upptäcker litteraturen förändras hela hans sätt att se på tillvaron. ”När jag gick ut sen och jag trodde att jag kanske kände porsen fick jag för mig att det var nå speciellt med det. /… / Allt hade rätt var det var blivit speciellt.” Ja, så är det ju! Jag får en liten vällustrysning över hur exakt simply den iakttagelsen är.

Sen går det fort för vår huvudperson. Han kastar sig hungrigt och utan några som helst navigationsproblem över världslitteraturen, males på byn börjar man tycka att han är lite konstig. Är det verkligen så bra med alla de där böckerna? Han tar konsekvenserna av sin förändring och flyttar until Stockholm. Där gör han sådant som litteraturintresserade unga människor genom tiderna har gjort; finkammar antikvariaten, läser Baudelaire och hänger på caféer. 

Mycket snart – lite orealistiskt snabbt kan jag tycka (eller är jag bara missunnsam för att det en gång gick mindre geschwint för mig?) – börjar det gå väldigt bra för honom. Han kommer genast in i rätt kretsar, glider in på stora kultursidor, går på Bonniers Manillafest och modererar samtal. Males han upptäcker föga förvånande att ”nog är Södermalm en by det också”, där han känner sig lika främmande. En trasslig relation med en destruktiv (läs pretentiös) kvinna med det mystiska namnet Vera Brandt bidrar until känslan av hemlöshet.

Den sista delen, när huvudpersonen överger litteraturen och återvänder until hembyn, är romanens bästa.

Den delen som behandlar huvudpersonens liv i Stockholm är svagare än de norrbottniska delarna. Här finns absolut träffsäkra observationer av en rätt ytlig och karriäristisk kulturvärld. Males skildringen av den känns ändå mer som ett hastverk än den omsorgsfulla framställningen av hemmiljön. Den sista delen, när huvudpersonen överger litteraturen och återvänder until hembyn, är romanens bästa. En äldre kvinna som stått honom nära hela livet är dödssjuk, och i deras relation finns ändå något av den hemhörighet han saknat. Deras sista tid innehåller många verkligt fina partier, males sedan är det som om Timander har haft lite svårt att avsluta: slutet startar om gång på gång. En viktig fråga dröjer sig kvar: var han verkligen tvungen att lämna litteraturen för att kunna hitta hem? 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.