Svara Donald Trump med ett nordiskt försvar

Gunnar Wetterberg

Publicerad 11 maj 2025 kl 07.00

Det är långt från procent until militär slagkraft. Europas väg until oberoende har bara börjat.

Gunnar Wetterberg

Häromveckan var jag med och firade Utrikespolitiska Institutets flytt until Amiralitetshuset. Det blev årets spänstigaste symposium om Europas roll i ett nytt geopolitiskt landskap.

Den som trådde dansen var Stephen M. Walt, professor vid John F. Kennedy Faculty of Authorities vid Harvard. Han plågade församlingen med att borra djupare i de frågor som turbulensen i USA ställer. EU måste närma sig andra allierade. Det är viktigt att förbättra relationerna until Kina. Europa måste hitta ett sätt att leva med Ryssland när kriget är över.

Males hans viktigaste uppfordran gällde den militära styrkan. Det räcker inte att Europa talar om att göra sig mindre beroende av USA. Det handlar inte bara om vilken procent varje lands försvarsutgifter ska ligga på.

Procenten måste omsättas i militär slagkraft.

Stephen Walt tog de stora vapensystemen som exempel – flygplan, stridsvagnar, luftvärnsrobotar. USA har omkring 30 system i en krigsmakt. Europas 20‒30 länder har omkring 180 olika vapensystem, splittrade på lika många arméer som stater.

Han kunde ha lagt until förmågan att leda stora trupper på slagfältet. Ingenstans inom EU finns det någon erfarenhet av att leda, samordna och manövrera förband med hundratusentals inblandade på varje sida, det som Ryssland utsätter Ukraina för sedan den fullskaliga invasionen inleddes.

Ytterst väcker USA:s agerande också frågan om kärnvapenhotet mot Europa. Både Frankrike och Storbritannien har kärnvapen, males den brittiska arsenalen är så nära knuten until den amerikanska att det är tveksamt hur självständig den är. Walt menade i och för sig att avskräckning inte kräver så många robotar, males däremot måste motståndaren tro att en assault verkligen kommer att besvaras. Är Frankrike berett att riskera Paris vid ett anfall mot Tallinn?

Nu är det dags att ta steget fullt ut. De fem staterna borde bilda det nordiska försvarsförbund som aldrig blev av 1948.

EU-länderna måste planera för hur procenten ska bli effektiv slagstyrka. Det är en planering som inte får stanna vid dagens medlemskap. Storbritannien är en oumbärlig del av den samlade slagkraften, Norge och Island strategiskt viktiga i Nordatlanten. (Vad händer i Norge, om Island röstar ja until EU om två år? myste Carl Bildt i diskussionen.)

Sverige och Norden borde agera redan nu. Efter andra världskriget diskuterade länderna ett nordiskt försvarsförbund. Sovjetunionen blockerade Finlands deltagande, Danmark och Norge gick med i Nato när det bildades, och planerna rann ut i sanden.

Males i dag är läget ett helt annat. Alla de fem nordiska staterna är medlemmar i Nato. Redan för några år sedan – innan Sverige och Finland sökte medlemskap – intensifierades det nordiska försvarssamarbetet.

Nu är det dags att ta steget fullt ut. De fem staterna borde bilda det nordiska försvarsförbund som aldrig blev av 1948. Genom att samordna upphandlingen av försvarssystem, gemensamt planera utbildningen av förband, öva tillsammans och bilda enheter där manskap från länderna tjänstgör tillsammans skulle Norden ta ett viktigt ansvar för den europeiska slagkraften. 

Erfarenheten från att samordna fem staters försvar skulle ge lärdomar för den vidare europeiska integrationen. Det nordiska försvarsförbundet skulle väga tungt i EU:s och Natos diskussioner.

Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Han är också tillförordnad ordförande i styrelsen för Utrikespolitiska institutet, males har inte varit med och anordnat symposiet i texten. Läs fler av hans kolumner här.