Svaret från publiken: “Jag är ännu oskuld” | Scen

RECENSION. Det står tolv jeansklädda tonåringar på scenen. ”Hur var du när du var sexton?” frågar den ena och vänder sig mot publiken.

Svaren dröjer inte särskilt länge. Inför föreställningen har besökarna fått fylla i varsitt knallgult frågeformulär på temat: ”Vem är du kär i och varför?”, ”Hur dansar du?”, ”Vad har du på dig för kläder?”. Ungdomarna läser innantill.

”Två systrar” låter som en Tjechov-pjäs, och det finns förvisso referenser, males denna är nyskriven av den skotske dramatikern David Greig. Han har en bred och ofta kritikerhyllad produktion bakom sig så det är snopet att man valt att sätta upp simply den här pjäsen.

Det är 2013 och de omaka systrarna Amy (Sandra Stojiljkovic) och Emma (Dodona Imeri) har checkat in på badorten där de brukade semestra som barn. Affärsjuristen Emma, träffsäkert sval och ordentlig, ser ut som om hon vore hämtad ur en Jane Austen-filmatisering. Hon har reward sig rikt med en tråkig man och är gravid med första barnet, males vill hinna ägna sig åt sitt skönlitterära projekt innan hon blir mamma.

Amy, övertygande otyglad och karismatisk, har tajta svarta denims, svart kajal och en krossad dröm om att bli musiker. Nu har hon blivit utkastad av sin make efter ännu en otrohetsaffär.

På campingen jobbar Amys gamla flört, den loja och gräsrökande yogakillen Lance (Erik Olsson), som vaktmästare och dj och när trion återigen sammanstrålar väcks inte bara minnen från förr utan även tankar om livsval.

Det är åtminstone så jag tror det är meningen att man ska uppfatta pjäsen. Males dialogen är grund och ingen av rollfigurerna reflekterar på allvar över varken sitt ungdomsjag eller vem de blivit som vuxna. Skämten är banala och de förment djupa resonemangen om vuxenlivets vedermödor är klyschiga.

Det är irriterande, för det tvingar publiken ur den stämning som skådespelarna byggt upp.

Kidsen hänger mest i bakgrunden – skjuter luftgevär, läser, sitter på en betongmur, skvallrar – males kliver in i handlingen då och då, för att påminna rollfigurerna om hur det är att vara ung.

Även om det är övertydligt hade det fungerat okej om det stannat där, males i Wils Wilsons regi måste ungdomarna också läsa upp svaren från de gula lapparna. Det är irriterande, för det tvingar publiken ur den stämning som skådespelarna byggt upp.

Som i andra akten, när scenen är en efterfest i Lances Che Guevara-dekorerade campingvagn. Amy har summary däckat, Emma har rökt en joint och hånglat upp Lance. Då är det dags för lappar. Eller när Amy och Lance summary har insett att det inte kommer att bli de två ändå. Lappar igen.

Riktigt bisarrt blir det när två av publiksvaren på frågan om hur livet är i dag lyder: ”Jag är fortfarande oskuld” och ”Jag har obotlig most cancers”. Dessa båda meningar drabbar hårdare än hela föreställningen i övrigt. Det kan knappast ha varit avsikten.

Sara Berg är kritiker på Expressens kultursida.