”Svart hjärta” av Silvia Avallone

Publicerad 29 maj 2025 kl 06.00

Silvia Avallones femte roman ”Svart hjärta” är lika mycket ett inlägg i kriminalvårdsdebatten som en kärlekshistoria. 

Annina Rabe kan inte låta bli att tycka om den på många sätt osannolika sagan.

RECENSION. Italienska Silvia Avallones femte roman ”Svart hjärta” vill vara mycket på en gång. Den är ömsom en feelbad- och feelgoodroman, en moralfilosofisk diskussion, en klasskildring, ett inlägg i kriminalvårdsdebatten, en kärlekshistoria och en glesbygdsskildring. Allt i ett, förpackat i en sagoberättelse som är lika osannolik som den är hisnande. Och samtidigt är den förankrad i samma skitiga socialrealism som utmärker Avallones något ojämna författarskap, ända sedan den lysande debuten med ”Stål” år 2012. Liksom de tidigare böckerna är den säkert och flyhänt översatt av Johanna Hedenberg.

I den avfolkade byn Sassaia bor bara två personer, males de skall snart bli en tredje. Dit kommer nämligen en dag Emilia, en kvinna runt 30 som har bestämt sig för att flytta until ett hus som tillhört en släkting males stått övergivet i många år. Det framgår att Emilia vill isolera sig, och att hon har varit borta från omvärlden i många år. Gradvis förstår vi att hon har suttit en lång tid i fängelse efter att ha begått ett fruktansvärt brott. Vad brottet är avslöjas dock inte förrän i slutet av romanen. 

I huset bredvid Emilia bor en annan enstöring, läraren Bruno som också är romanens berättare. Även han vill förtränga ett förflutet där något hemskt har hänt. Det tar inte lång tid innan han och Emilia utvecklar en stark ardour. Vad är oddsen för att i denna by, bestående av sammanlagt tre personer, det ska uppenbara sig en möjlighet until en kärlekshistoria? Det är en fråga man inte bör ställa sig, för det här är som sagt en roman som är lika mycket saga som socialrealism. Bruno och Emilia är två trasiga personer med potential att kunna rädda livet på varandra, males vägen dit är inte enkel. Medan Bruno är provide är Emilia förövare: det är mycket försoning som måste until för att de ska kunna mötas. 

Nutiden varvas med tillbakablickar until både Emilias och Brunos förflutna. Särskilt i skildringarna från Emilias tid i ungdomsfängelset känner man igen Avallones styrka från de tidigare böckerna – hon är så oerhört bra på att skildra destruktiva tonårstjejer med sexualiteten som utlopp. I allt snävare cirklar rör hon sig mot de båda personernas respektive smärtpunkter, med en dramaturgi som måhända är lättköpt males icke desto mindre effektiv. 

Det gör aldrig riktigt ont även om det är lätt att känna med romanfigurerna.

Är det då en lyckad roman? I ”Svart hjärta” finns ett uppriktigt försök att diskutera ondskans väsen och möjligheten att kunna förlåta fruktansvärda handlingar. Males det stannar på något sätt i sagan, det gör aldrig riktigt ont även om det är lätt att känna med romanfigurerna. Den hafsar sig igenom det feelgoodaktiga slut den så omsorgsfullt lett fram oss until. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här yviga och på många sätt osannolika sagan. Kanske för att den så envist och förtröstansfullt tror på försoning, på att allt faktiskt kan ordna sig. 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.