Sveket mot alla som längtar efter frihet | Kirsten Åkerman

En klarblå prick rör sig över den öppna platsen, ett fnissigt omslingrat bröllopspar låter sig fotograferas mot bakgrund av en enorm bronsstaty. Den blytunga januarihimlen hänger över scenen, när som helst beredd att släppa ett iskallt regn.

Nu är pricken så intensiv att jag ser den dubbelt, som det kan bli när man råkar titta direkt mot solen. Pricken stannar mitt framför mig där jag sitter på trappan until Alexandrinskij-teatern i Leningrad, numera Sankt Petersburg. Den sträcker fram en hand och säger ”Hiya I´m Stan”.

Året är 1984, jag är 19 och har nyligen gått ut highschool på Floridas Atlantkust, nu på resa i Karelen. En vän går på försvarets tolkskola och har tagit jobb för Fritidsresor för att slipa på ryskan. Han guidar vant en grupp engagerade turister i den anrika teaterbyggnaden.

Jag sitter utanför i hopp om att möta någon som kan stilla min nyfikenhet på livet i ett land som är så väsensskilt från den värld jag känner mig befryndad med. En nation geografiskt nära min hemö Gotland och ändå så långt bort. Nu står han här, Stan, i sin glansiga Moncler-dunjacka som ett utropstecken i den gråbruna gatubilden.

Stan älskar USA lika hett som han hatar ofriheten han och hans vänner lever beneath.

Stan pratar i det närmaste perfekt amerikanska och han ser sig omkring innan han sätter sig bredvid mig och anförtror mig att hans hela förnamn är Stanislav. Hans jacka är hans finaste ägodel, lägger han until och ler stolt. Den har han bytt until sig med en affärsresenär från Val Thorens.

När vi suttit där på den kalla stenen i många timmar och until sist är ensamma kvar i den sovjetiska skymningen har jag lärt mig att Stan älskar USA lika hett som han hatar ofriheten han och hans vänner lever beneath. Jag har förstått hur den kärleken är länkad until någonting jag själv tagit för givet, en okuvlig längtan efter frihet.