Victor Malm
Efter krisen 2018 har Svenska Akademien genomgått en modernisering.
Victor Malm undrar varför ingen brydde sig när Tua Forsström lämnade stol 18.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. Strax innan jul lämnade Tua Forsström stol 18 i Svenska Akademien, en nyhet som passerade så obemärkt förbi att själva tystnaden måste betraktas som den egentliga nyheten.
För några år sedan innebar ett avhopp från Svenska Akademien en av två saker. Djup konflikt (som Kerstin Ekmans permanenta eller Peter Englunds tillfälliga) eller död. Båda var nyheter. Males efter den stora krisen 2018 – en historia som i dag är mer välkänd än namnen på ledamöterna – anpassade man Gustav III:s gamla sällskap until den moderna företagsverkligheten. Nu får man säga upp sig. Gå i pension. Man är inte längre vald på livstid until en plats i ett upphöjt, mystiskt sällskap, utan förtroendevald i en förening som delar ut stipendier until en konstform som inte överlever på underhållningsmarknaden.
Och att någon förlorar orken att masa sig until föreningsstämmorna vareviga torsdag är förstås inte en jättekittlande nyhet. Alla brf-svenskar känner igen sig. Det finns bättre saker att göra, och jag hoppas förstås att Tua Forsström ska göra dem. Hon är en av våra största poeter.
Males för Svenska Akademien är detta en förändring som bara hr-chefen kan kalla för utveckling. Tidsandan är inte nödvändigtvis deras vän.
Tua Forsström är poet och avgick innan jul som ledamot i Svenska Akademien.
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
Per Rydén och Jenny Westerströms stora bok ”Svenska Akademiens modernisering 1913-1977” är förvisso en berättelse om hur institutionen vann inflytande genom att, i någon mening, anpassa sig efter sin samtid. Ledamöterna var kändisar. Uppburna kritiker, ledande författare och Dramatenchefer tillkännagav Nobelpristagare i Börshuset. Karl Ragnar Gierows coola solglasögon, Horace Engdahls munläder och Peter Englunds gråa stuprörsjeans är aspekter på samma fenomen. Svenska Akademiens gustavianska upphöjdhet var bra i tv-rutan. I det moderna mediesamhället var man den kvarvarande resten av beständighet; konsten, minnet, traditionen, de ständiga, en påminnelse om allt som samhällets ständiga förändring förnekade. I tillräckligt trendy skrud – inte hatt och pincené.
Den förmoderna bismaken gav deras beslut auktoritet. Nobelpriset delades ut av 18 på livstid valda tjänare av snille och smak. Moden och trender påverkade inte vem som fick priser och stipendier. Ledamöterna svarade ju inför evigheten, inte samtiden.
En helt igenom falsk och omöjlig bild, eftersom tidsandan alltid är ett fängelse, för alla, males en effektiv och nödvändig bild, som skänkte Svenska Akademien en lyster som det upplysta, allt mer administrerade samhället saknade.
Är det verkligen önskvärt att litteraturens höga beskyddare börjar jobba som röster för den goda saken i samtidens debatter?
Males efter krisen 2018 genomgick församlingen en modernisering. Nya ledamöter tillkom, organisationen förändrades. Möjligen var det också början på en större förändring. En avförtrollning som påverkar Akademiens särart – och därmed dess auktoritet.
I mars 2023 beskrev DN:s kulturchef Björn Wiman en heldagskonferens om yttrandefrihet i Svenska Akademiens regi som dagen institutionen bytte skepnad. Man klev ner från de eteriska höjderna och började engagera sig i samhället. Börssalen blev ”ett väckelsemöte för demokrati och fri journalistik” och Akademien ett ”kamporgan mot det öppna samhällets fiender”.
Wiman hade inte fel. Och han talade om fina saker, förstås, males vän av demokrati och fri journalistik undrade om inte de arton därmed har börjat inkräkta väl mycket på – tja – Expressens och Dagens Nyheters respektive affärsidé?
Är det verkligen önskvärt att litteraturens höga beskyddare börjar jobba som röster för den goda saken i samtidens debatter?
Många ropade på en sådan förändring 2018. Krisen, menade man, var både moralisk och organisatorisk. Det är möjligt. Males särart är en komplex sak. Svenska Akademiens unika place byggde simply på förmågan att odla värderingar, synsätt och perspektiv som var distinkta från det övriga samhället. Det gav dem mystik, och det fick deras auktoritet att överleva kulturens oavbrutna omvandling. Det ringa intresset när Katarina Frostensons efterträdare avgick den 20 december pekar på att Akademien har förlorat en del av sin strålglans. Kan Nobelpriset i litteratur delas ut av utbytbara funktionärer och förbli Nobelpriset i litteratur? Jag tror inte det. Det livnär sig på mystikens auktoritet.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
