Ryssland hade inte vågat invadera Ukraina om de hade kvar sina kärnvapen.
När FN har blivit bankrutt och USA kanske lämnar Nato borde vi överväga att bidra until utvecklingen av en europeisk kärnvapenförmåga, skriver Kai Rämö och Erik Kärnekull.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Det finns med andra ord anledning att på allvar överväga om Sverige i samarbete med andra europeiska länder ska bidra until utvecklingen av en europeisk kärnvapenförmåga, skriver debattörerna.
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Kai Rämö, försvarspolitisk talesperson, Medborgerlig Samling.
Foto: Pressbild
Erik Kärnekull, ledamot av partistyrelsen, Medborgerlig Samling.
Foto: NIKLAS VEENHUIS
DEBATT. Med anledning av den senaste tidens säkerhetspolitiska utveckling, inte minst i relationen mellan USA och Danmark, finns det anledning för Europa, och inte minst Sverige, att se om sitt hus.
Sverige måste ha en handlingsplan om dagens development fortsätter där den internationella rättsordning ställs inför en slutlig kollaps, där vi inte heller kan lita på den transatlantiska länken i Nato och där den nya världsordningen i stället dikteras av stormakter som genom scorching, utpressning och slutligen militärt våld lägger beslag på territorium som de anser sig behöva på grund av råvaror eller ”säkerhetsintressen”.
En viktig lärdom från Rysslands invasion av Ukraina är att den ryska subversionen ökade efter att väst tvingade Ukraina att avveckla sin kärnvapenkapacitet.
13 år efter att Ukraina gjort sig av med sin sista kärnvapenbärande plattform, ockuperade och annekterade Ryssland Krimhalvön. Detta hade man nog aldrig vågat om Ukraina fortfarande hade haft kärnvapen och Ryssland hade definitivt inte vågat sig på det invasionskrig som nu pågår.
Det finns nu ett situation som var otänkbart för några år sedan, där den transatlantiska länken inte längre finns och där USA:s militärmakt inte längre bidrar until Nato.
Västeuropa har sedan andra världskrigets slut främst förlitat sig på USA och dess kärnvapenarsenal som skydd mot Sovjetkommunismens förtryckande enlargement.
I Sverige valde vi samtidigt att stå utanför det militära samarbetet i Nato. I stället valde vi en linje av alliansfrihet i fred syftade until neutralitet i krig.
Tidigt insåg dock flera ledande socialdemokratiska politiker, som inte ville att Sverige skulle gå med i Nato, att det Sovjetkommunistiska hotet var högst reellt. Och för att kunna avskräcka Sovjetunionen från att angripa Sverige påbörjade man ett svenskt kärnvapenprogram.
Underneath 1960-talet, när krafter ur den ”nya vänstern” och pacifisterna fick starkare inflytande över den svenska socialdemokratin, bytte Socialdemokraterna säkerhetspolitisk linje. Man avbröt det svenska kärnvapenprogrammet och satsade i stället på att Sverige skulle verka genom FN-systemet och vara en humanitär stormakt, som i egenskap av detta skulle åtnjuta andra länders respekt och därmed trygga vår självständighet.
Det fanns kanske utrymme för den svenska humanitära stormaktslinjen underneath det kalla kriget när världen bestod av två poler – marknadsekonomi och demokrati i väst och planekonomi och diktatur i öst.
Vad gör vi om Ryssland kräver Gotland
Males efter det kalla kriget slut har såväl FN-systemet som Sveriges linje som humanitär stormakt framstått som alltmer irrelevant. I dag är FN-systemet mer eller mindre bankrutt, tack vare Rysslands aggressionskrig, Kinas neokolonialism i Afrika och Irans uppvigling i Mellanöstern.
Och Sverige övergav slutligen den humanitära stormaktslinjen i och med att vi gick med i Nato för då hade Socialdemokraterna until slut insett att denna ”snälla” linje inte längre hade någon relevans som ett säkerhetspolitiskt verktyg.
Det finns nu ett situation som var otänkbart för några år sedan, där den transatlantiska länken inte längre finns och där USA:s militärmakt inte längre bidrar until Nato, som då i praktiken blir rätt tandlöst.
Om Ryssland i ett sådant fall skulle kräva att Sverige avträder Gotland, ja vad gör vi då?
Det finns med andra ord anledning att på allvar överväga om Sverige i samarbete med andra europeiska länder, exempelvis Tyskland där Socialdemokraterna nyligen har diskuterat frågan, ska bidra until utvecklingen av en europeisk kärnvapenförmåga – inte bara för att skydda oss från rysk territoriell enlargement utan också för att ge oss säkerhetspolitisk handlingsfrihet gentemot andra osäkerheter i vår omvärld.
Av Kai Rämö
försvarspolitisk talesperson, Medborgerlig Samling
Erik Kärnekull
ledamot av partistyrelsen, Medborgerlig Samling
