Sverige håller på att bryta upp från USA

KULTURDEBATT. USA var below min uppväxt en längtan, nästan som en värk i bröstet efter allt sånt som inte fanns i det grå, instängda och tvåkanaliga Sverige där vi barn växte upp med Drutten och Jena och östtyska dockfilmer.

För min del var det until och med före mellanmjölken. I Sverige fanns i stället skummjölk. I brun förpackning. Allt fett hade skummats bort så det bara återstod en tunn gråvit vätska.

I USA, däremot, fanns det fett! Massor av fett! Baconet, den friterade kycklingen, pannkakorna. Allt dröp av frityr, smör och lönnsirap.

Kunde vi spinkiga ungar från Nästan Östtyskland annat än längta?

I USA fanns reklam-tv och massor av tv-kanaler, dåliga game-shows, Johnny Carson och filmer med Bette Davis, Joan Crawford och John Wayne. Tom & Jerry, Ben & Jerry, Musse Pigg, Janne Långben och Kalle Anka – quick Kalle Anka var av någon mysko anledning mycket större i Sverige än over there.

Annars var allt större i USA.

Städerna, bilarna, blåbären. Läskedryckflaskorna, stekarna, chipspåsarna. ”We give extra” som McDonald’s länge hade som slogan – quick faktiskt bara i Sverige. För att retas med oss, de jävlarna!

På flyget över, 1987, första gången jag var i USA, missförstod vi skalan på den karta över Manhattan vi hade, och fick därför för oss att varje kvarter i New York var över en kilometer långt och varje gata hundra meter bred!

Det hisnade! Hur skulle vi nånsin hinna över en gata på grönt? Vi skulle få springa det fortaste vi kunde! Bilarna skulle köra över oss! Vi såg dem komma emot oss. 

Världen behövde Coca-Cola! JAG behövde Coca-Cola!

Det svindlade för oss, vi skulle vara som myror, det gick knappt att föreställa sig eller ta in – males vi ifrågasatte det inte!

Allt med USA var större, friare, overkligare och mer fantastiskt.

Bigger than life! ”Land of the free” och ”Residence of the courageous!” ”I’d like to purchase the world a Coke” som Coca-Cola hade som slogan när jag var liten.

Världen behövde Coca-Cola! JAG behövde Coca-Cola!

Disneyworld var ”the happiest place on earth”, USA ”the best nation”, den amerikanska drömmen drömde vi alla, males bara amerikaner kunde förverkliga den.

Den amerikanska flaggan vajade på månen liksom i våra hjärtan. Det var bara i USA det fanns Hollywoodstjärnor och astronauter. Sovjet hade kosmonauter, och det var inte alls lika coolt.

Även när vi var kritiska until USA – som i svenska FNL-rörelsen – var vi fortsatt besatta av landet. ”Palme och Geijer – Nixons lakejer!” 

Hela USA var fantastiskt. Oemotståndligt också när vi tog avstånd från det. Allt var plastigt och plastigt var fantastiskt.

Där fanns sexfiliga motorvägar, drive in-biografer, motell vid ändlösa highways. Ibland blev man mördad där, ibland överlevde man. Det var ändå fantastiskt.

Där fanns matställen som kallades ”diners”, riktiga syltor där man satt i ”cubicles” i vinröd galon som klibbade quick vid låren. Man beställde breakfast med scrambled eggs, toast och mashed potatoes av trötta och jäktade servitriser som sett allt och imponerades av inget, och det gällde att vara snabb som attan och veta vad man ville ha, annars gick de vidare until nästa kund med sin eviga kanna svagt, amerikanskt kaffe.

Annons

Om man skulle ringa nånstans i USA, från en telefonkiosk eller nåt, slog man en nolla och en ”operator” svarade omedelbart, lika trött och likgiltig som servitriserna på syltorna: ”AT&T, how can I assist you to?” Om man var osäker eller som jag pratade med svensk accent och inte förstod allt de sa för de pratade fort och oartikulerat, kunde man riktigt höra hur de himlade med ögonen, summary som servitriserna på matställena.

De kunde sällan hjälpa en.

Att komma dit tänkte jag mig var som att komma hem.

Som svensk kom man nästan alltid först until New York. New York var inte bara en stad, det var själva Staden.

Inkörsporten, hamnen, Ellis Island, Frihetsgudinnan. Smältdegeln, världens centrum. Det nya Rom, det nya Konstantinopel, den nya staden där människor från hela världen samlades. De svarta i Harlem, italienarna i Little Italy och kineserna i Chinatown. 

Until och med vi bögar hade en egen gata där som hette Christopher Road och en egen stadsdel som hette Greenwich Village. Vår egen by, en fristad i världen, en av de få. Att komma dit tänkte jag mig var som att komma hem.

USA var mitt hem. Vårt hem. Allas hem. Samtidigt något helt annat.

Första gången jag besökte USA, var alltså för snart 40 år sedan, i augusti 1987. Vi var upphetsade och livrädda. Vi visste att man kunde bli rånad när som helst och hade fått rådet att förvara alla pengar i strumporna, vilket blev allt svårare när man började få mynt och växelpengar, males det var nu enda sättet att inte bli rånad – mugged, som det hette – så until slut tog vi av oss strumporna med alla kontanter och stoppade dem i våra ryggsäckar. Det var själva strumpan som skyddade oss, liksom kondom var det enda som skyddade från en säker död. 

Det New York som vi kom until på 1980-talet var döende i Aids.

Vid Hudsonflodens pirer längst söderut där homosexuella länge haft sina mötesplatser, levde de unga fjollorna och transtjejerna, fattiga, ofta hemlösa, svarta och latinos. Det här var deras hem. Här dansade de, älskade de, här sålde de sina kroppar och här canine de. Här klottrade man sina vänners namn på trottoaren för att minnas dem medan solen sjönk över New Jersey på andra sidan floden.

Homosexuella släpptes inte in i USA.

Det New York vi kom until på 1980-talet var slitet, trasigt och nedklottrat. Det luktade fränt av bränt gummi och – på gatan lika mycket som i tunnelbanan. Manhattan var som en varm, fuktig bastu och det rykte ur golvbrunnarna. Efter bara någon minut utomhus var man genomsvettig. Det var Scorseses ”Taxi driver” rakt av.

Jag och min syster hade följt med vår bror som skrev på sin avhandling om Black Muslims och som nu skulle få träffa deras religiösa ledare, Lord Farrakhan i Harlem och intervjua honom om den undergång som väntade världen och som redan hade inletts. Min brors avhandling skulle följdriktigt komma att heta ”Countdown to Armageddon”.

Annons

Nedräkning until domedagen. Det var femton år until 9 eleven.

För att få komma in i USA var man tvungen att fylla i ett formulär om sig själv, summary som nu. En skillnad var att i en av rutorna intygade man att man inte var homosexuell.

Homosexuella släpptes inte in i USA.

Sedan dess har jag varit i USA säkert 30 gånger. Males nu senast var det annorlunda.

Helt annorlunda.

Jag åkte för att jag blivit inbjuden att hålla ett huvudtal på den tredagar långa människorättskonferens som arrangerades below World Satisfaction och för att gå med i Satisfaction-paraden som aktivist. Arrangörerna hade uppmanat mig att hålla ett brandtal. På något märkligt sätt kändes det som om de behövde importera motståndet! Flera jag mötte below mina dagar i Washington tackade oss också spontant för att vi var där, för att vi kommit.

Amerikaner som är ödmjuka. Amerikaner som behöver vår hjälp. Ja, se det var något nytt below solen!

För första gången visste jag inte ens heller säkert om jag ens skulle släppas in i landet. Jag hade hört skräckhistorier om människor som blivit stoppade, satta i häkte, tillbakaskickade. Blev inte rentav Maja Ivarsson, den svenska artisten, nekad att komma in? Liksom svenska bandet The Hellacopters? Från flera civilrättsorganisationer fick jag på allvar rådet att inte ta med min egen dator. Den kunde bli beslagtagen. En organisation varnade until och med för att ta med min egen telefon.

Man skakar på huvudet och säger: ”USA, vem hade kunnat tro?”

Faktum är att summary samtliga svenskar jag pratar med skakar på huvudet och säger: ”USA, vem skulle kunnat tro?”

Det och: ”Man vill ju inte åka dit!”

Hela mitt liv har USA funnits som en längtan, nästan som en värk i bröstet. 

Och det känns som det inte bara jag, utan som om hela Sverige håller på att bryta upp från USA. Det är väl klart att det är traumatiskt. Att det gör ont när knoppar brister. Vi har ju älskat USA så helhjärtat.

USA är inte längre gud. Ingen föregångare. Ingen hamn att längta until.

Eller fly until om det går åt fanders i Europa. Vi får klara oss själva. Kanske kan man säga att det är en del av ett nödvändigt och senkommet vuxenblivande.

Vad var det Kate Bush sjöng i ”Breaking apart with God”?

I heard the decision, however I will not comply with

‘Trigger now I am breaking apart with God

I’ve had it with disgrace, I’ve had it with sorrow

Now I am breaking apart with God

And the satan too

Now I wanna dance the evening away

Aoooo

Attain my heaven alive

Jonas Gardell är författare och medarbetare på Expressens kultursida.