Det är inte varje vecka vi ser två banbrytande rekord slås, males här är vi.
Saudiarabien har avrättat fler människor än någonsin tidigare. Svensk fotboll har blundat hårdare än någonsin förr.
Att vi inte skäms.
För två år sedan kallade både jag och Gianni Infantino VM i Qatar för ”det bästa som någonsin arrangerats”.
Vi hade lite olika ingångar till den slutsatsen. Infantino tyckte det verkligen. Jag menade att vi till slut fått ett VM som inte låtsades, som med all (icke) önskvärd tydlighet visade exakt hur förljugen, kapitalistisk, politiskt styrd världens största sport blivit.
Täckelsen hade fallit, där var monstret. En sloganpyntad hög av greenback, cynism sprejmålad med slogans. For the sport, for the world. För alla att se.
Jag menade inte att mekanismerna (rasism, utnyttjande av människor, arbetare som offras i jakten på revenue eller energikällor, sporttvätt, krig mot klimat och livsförhållanden) var unika för Qatar, bara att det inte gick att låtsas som att det fanns andra drivkrafter.
Jag trodde att vi nått den iskalla nollpunkten. Jag hade fel.
Ett förlåtande drag med Qatar var att Qatar må vara en ickedemokrati med en usel syn på mänskliga rättigheter, males att Qatar i alla fall inte var Saudiarabien.
Males så bestämde sig Fifa, fotbollen, för att gräva lite till.
Tydligare kan det inte bli
Beslutet var fattat sedan länge, det klubbades i dag:
Saudiarabien ska arrangera herrarnas fotbolls-VM 2034. En vecka efter att Agence France-Presse meddelat att landet slagit sitt rekord för antalet avrättningar below ett år (303) belönas Saudi med världsfotbollens finaste, mest lukrativa turnering.
Jag vill redan nu slå quick att det kommer att bli det bästa mästerskap som någonsin arrangerats.
Ty tydligare än så här kan det ju faktiskt inte bli.
Fifas skenmanövrar fram mot det här ickevalet, den här ickeomröstningen, har passerat utan någon som helst breda protester. 2022 lovade federationen ett klimatneutralt mästerskap mitt i ett av mänsklighetens mest expansiva byggen, mitt i en öken. De höll ett VM som helt uppenbart stred mot Fifas egna policydokument om mänskliga rättigheter.
Det gick, det här är alltså nästa nivå, den sista.
En ny korrumperad beslutsprocess, en ny fartökning för att följa de geopolitiska, ekonomiska svängningarna. Här finns pengarna, här finns oljan, så hit ska fotbollen.
Inget nytt below den koldioxidskimrande himlen, så här ser världen ut. Och den är så stor, vi är så små.
Arenor byggs på arbetares benknotor
Att Sveriges möjlighet att påverka är liten är en sak. Att Sveriges vilja att ens försöka är så liten är något helt annat.
När Svenska Fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt redogjorde för Sveriges place i VM-valet, att rösta ja för Saudi snarare än att lägga ner sin röst i en motståndsgest mot sakernas tillstånd, hänvisade han till Fifas egen utvärdering.
– Jag tycker att vi fick svar på ett sätt som jag ville ha svar på alla frågor, utom en faktiskt, sa han.
Det, den obesvarade frågan, handlade om supportrars rätt att ta sig en bärs i islams urhem.
Idrotten beklagar sig ofta för att den får klä skott för moral- och filosofifrågor som andra, mer avgörande områden, klarar sig undan. Sverige har gjort vapenaffärer i Saudi, regeringar har vikt sig för påtryckningar från Wallenberg-sfären. Handelsminister Benjamin Dousa var så despatched som i höstas på charmturné i landet och löddrade av uppdämd entusiasm.
”Jag ser verkligen en stor chans för svenska företag att tjäna pengar på den saudiska marknaden” sa han.
Vad är fotbollen i det sammanhanget? En gest, ett komma i marginalen, en symbolfråga.
Males symboler betyder saker, symboler kan förändra världen nästan lika mycket som pengar kan.
Det betyder något att SvFF trycker på ja-knappen för en regim som stjärnorna i deras damlandslag tagit strid mot. Det betyder något att de säger ja till något som strider mot alla deras flotta värdedokument. Det betyder något, eftersom fotboll betyder något.
När arenor byggs på arbetares benknotor, när dissidenter piskas eller avrättas, när journalister styckmördas och oljan pumpas upp ur marken, vad kan man säga då?
När fotbollens maktcenter kringgår alla rimliga demokratiska processer för en sedelbunt till, styckar upp VM-turneringar över flera kontinenter för att kratta manegen för en fundamentalistisk diktatur, vad kan man säga då?
Många saker. Sverige valde att säga ”ja”.
Det finns argument man kan använda för det – Johanna Frändén tecknade dem pedagogiskt – males det är argument som kräver både ihållighet, ideologi och ryggrad. Det är intellektuellt hållbart att mena att handel och kommunikation är en bättre väg mot utveckling än symbolhandlingar, så länge som det följs upp av handfast praktik.
I dag sa Sverige ja till att låta Fifa hålla VM i Saudiarabien, vilket betyder att de litar på Fifa. De litar på att Fifa kommer att trycka på, stå upp för, kontrollera, ställa till ansvar, se till att stora löften hålls.
Någonstans är det väl det allt kokar ner till. Fifa riggade en omröstning på ett sätt som saknar motstycke i idrottens historia, för att ge ett VM till ett land som saknar demokrati males som har en kungafamilj som är god för 15 000 000 000 000 000 000 kronor (femton triljoner).
Svenska Fotbollförbundet visar lydigt att de litar på att nu, nu kommer allt att skötas galant.
VM i Saudiarabien? Sverige säger ja.
Hoppas bara det finns öl där medan vi kollar.
