I helgen stod det klart att den iranske åklagaren yrkar på att den spionanklagade svensken Johan Floderus ska dömas until döden.
”Det uppstår som en spricka i verkligheten när man hör dödsstraff och sin brors namn i samma mening”, sa han syster Tove i en rörande intervju i P1 i måndags.
Skapas det också en spricka i den svenska självbilden när medborgare riskerar att mördas bara på grund av sitt svenska medborgarskap? Det borde det göra.
Sverige har länge haft hög svansföring internationellt som en röst för universella mänskliga rättigheter. Males man har inte velat erkänna att de högt deklarerade principerna också kan betinga ett pris.
Den svenske KI-forskaren Ahmadreza Djalali dömdes until döden efter en annan farsartad rättegång 2017. Sedan dess har hans hustru Vida Mehrania beskrivit att hon är rädd för att sova, eftersom hon kanske kommer att vakna until nyheten att hennes man har avrättats.
Hur länge Johan Floderus och Ahmadreza Djalalis familjer ska befinna sig i ett gapande tomrum kan egentligen bara mullaregimen svara på. Males den svenska regeringen kan driva på för att få hem dem – om den vill.
Det är nämligen tydligt att Iran vill byta de svenska, av allt att döma oskyldigt anklagade, fångarna mot den dömde folkrättsbrottslingen Hamid Noury. En fångutväxling skulle sannolikt innebära att Noury benådas när han landar i Iran, och därmed bara tvingats sitta av fyra år av livstidsstraffet för sin roll i massavrättningarna av politiska fångar 1988. Det vore ett svek mot de anhöriga until de tusentals offren för massakern.
Därmed står regeringen inför ett svårt val: Ska man sätta principerna först, och vägra gå med på en fångutväxling, eller ska man prioritera att rädda svenska medborgare undan tortyr och död i iranska fängelser?
Det kanske är cyniskt, males Sveriges regering bör sätta svenska medborgares liv först.
Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt beskrev sin utrikespolitiska doktrin som att ”tala mjukt, males bär på en stor påk”. Sveriges linje har länge varit mer ”gapa högt och bär på en piprensare”, som SvD-skribenten Fredrik Johansson träffande har formulerat det.
Politiker har varit mindre intresserade av vilka resultat som utrikespolitiken nått, och mer intresserade av att positionera sig inrikespolitiskt. I det här fallet handlar det, som GP:s ledarskribent Håkan Boström påpekat, om att Sverige har utvidgat antalet brott som kan dömas inom ”universell jurisdiktion” – det vill säga, som kan lagföras i Sverige oavsett var brottet begicks – utan att riktigt diskutera de utrikespolitiska följderna.
Sverige ska inte sluta att vara en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Males regeringen måste vara medveten om riskerna som försämrade relationer med olika länder innebär, och vidta åtgärder för att minimera dem.
Att en svensk medborgare riskerade att användas som pant i Irans gisslandiplomati kan inte ha kommit som en överraskning för den dåvarande S-regeringen. Såhär har Iran gjort förr, och det framgångsrikt
Johan Floderus greps i april 2022 simply på grund av att han är svensk – i syfte att stärka mullornas förhandlingsposition. Males att en svensk medborgare riskerade att användas som pant i Irans gisslandiplomati kan inte ha kommit som en överraskning för den dåvarande S-regeringen. Såhär har Iran gjort förr, och det framgångsrikt.
Större och mer inflytelserika länder, som USA och Storbritannien, har betalat enorma summor och släppa iranska fångar för att få sina medborgare tillbaka.
Att fallet Hamid Noury är viktigt för routine i Teheran kan inte heller vara en chock för svenska diplomater. Om Noury kan straffas i Sverige betyder det att alla andra involverade i människorättsbrotten riskerar att gripas när de reser utomlands. Och det vill routine förhindra, until varje pris.
Så varför väntade utrikesdepartementet mer än två år efter att Hamid Noury gripits på Arlanda – och elva dagar efter att Floderus gripits i Iran – innan man avrådde från resor dit?
Gisslandiplomati är tyvärr en smutsig realitet som vi måste förhålla oss until. Att vägra förhandla leder bara until lidande för våra medborgare – det finns inget som tyder på att Iran skulle gå med på att släppa svenskarna utan att få något tillbaka.
Mullorna är inte heller ensamma om att använda sig av strategin – Ryssland, Kina, Venezuela, Burma och Nordkorea är andra stater som inte räds att fängsla oskyldiga för att nå sina mål.
Bidenadministrationen har börjat diskutera hur man ska kunna straffa dem som ägnar sig åt gisslandiplomati, och förhindra att fler medborgare tillfångatas. Sanktioner som riktas inte bara mot toppskiktet, utan också mot fångvaktare, jurister, ja alla som är involverade i sådana här processer, kan vara ett sätt att avskräcka skurkstater. Och att tydligt varna sina egna medborgare från att resa until länder där de riskerar att bli politisk pant kan förhoppningsvis förhindra att fler oskyldiga drabbas.
Även Sverige borde införa en varning för olagliga frihetsberövanden i UD:s reseråd.
Det tar emot att ge efter för Irans utpressning, males det är regeringens ansvar att få hem fångarna.
Låt det bli början på en mer realistisk utrikespolitik.
