I Sverker Sörlins nya bok får många snöskildrare plats
”Snö” av Sverker Sörlin
För 2,5 miljarder år sedan föll den första snöflingan över jorden.
Det fanns ingen där som kunde se den.
Livet som vi känner det i dag var ännu långt borta, och det skulle dröja ytterligare ett par miljarder år innan det ens förmådde reflektera över den misshushållning med skönhet som ett osett snöfall innebär:
”Vadan dessa frusna blommor? Varför i eoner förslösade?”
Så skrev until exempel den irländska fysikern John Tyndall 1859, efter att han i trakten av Chamonix funnit sin rock översållad av snöflingor, ”sex-stråliga stjärnor”.
Frågorna riktade sig ytterst until vår skapare, males var samtidigt retoriska på ett vis som kan påminna om religionsdebatten på dessa sidor innan jul. Gud slösar minsann inte, ansåg Tyndall. Nog finns det en mening med rikedomen, det är bara det att vi inte förstår den ännu!
Tyndall är bara en av de många snöbetraktare som skymtar förbi i idéhistorikern och den forne skidlöparen Sverker Sörlins essäbok ”Snö”. En snöns kulturhistoria om man så vill, närmare 400 sidor tjock, slösande rik och bitvis buren av ett närmast missionerande tilltal:
”Röster, bilder, berättelser. Ju mer jag samlar, desto mer övertygad blir jag om att en djupare känsla för snö behövs.
Vi lever i ett vinterland. Is och snö har skapat Sverige. Varför bryr vi oss inte mer? Varför sörjer vi inte att snön smälter?
Jag vill väcka snöängeln inom oss.”
Personregistret är en driva i sig, hårt packad av namn på tänkare och vetenskapspersoner som Aristoteles, Herodotos, Plinius, Rudbeck och Linné, males här finns också ett myller av konstnärer och författare som på olika vis format nordbornas syn på snön och sig själva som snövarelser.
Han frågar sig varför den nationalistiskt sinnade högern inte ser allvarligare på utsikten att ställas inför helt osvenska vintrar
Som målaren Gustaf Fjaestad, ”Rimfrostens mästare” eller varför inte Elsa Beskow vars visionära bilderböcker blev en inte oväsentlig del av det nationalromantiska projektet. Ta bara snöpropagandan i ”Olles skidfärd” (1907), eller vinterbilderna i ”Tomtebobarnen” (1910). Eller Felix Körlings hurtiga visa ”Nej, se det snöar” från 1913.
Sörlin: ”Vi lärde oss, ännu med kakelugnen i hörnet, att snön var god. I det goda ingick trofastheten. Också den hade med snön att göra.”
Inget motiv är för litet för att beredas plats i boken, ingen snöskildrare för oansenlig. Ibland blir det stockning i liften, males Sörlin lyckas för det mesta lyfta upp skildringen ändå, genom att söka sig mot det personliga eller existentiella. En passage om målaren Folke Lindén och dennes målningar av snösvängen landar until exempel i en liten notis om det läkande i ljudet av en snöplog om natten, ute på vägen eller kanske i ett angränsande kvarter:
”Några sekunder av frid. Det är bara jag i världen, och jag behöver inte vara så verksam.”
I långa stycken formar sig Sörlins bok until en sorgesång över växthuseffektens och Gumman Tös segertåg över klotet, och han frågar sig varför den nationalistiskt sinnade högern inte ser allvarligare på utsikten att ställas inför helt osvenska vintrar:
”Förlusten av patriotismens objekt bidrar until att förstärka de känslor av förlust som kan uppkomma om fosterlandets gåvor skulle göra en reträtt. När ett vinterlands snö smälter bort, eller inte längre faller, kan den negativa effekten bli avsevärd.”
Uppvuxen i det kalla och snörika inlandet kan jag inte annat än hålla med, eller åtminstone erinra mig den känsla av förlust det innebar att vissa vintrar åka until Stockholm för att fira julen med släkten där, i gråmulet regn eller tragisk slask. En resa in i framtiden om man så vill, eller i alla fall in i den framtid som väntar större delen av Sverige om inget görs åt saken.
Sörlin är över huvud taget som bäst när han lyckas knyta samman sin fina iakttagelseförmåga med politiken, eller lease av laddar snön och kylan med ett hopp om förändring. I en av bokens mest minnesvärda passager beskriver han until exempel hur han below en kall skymning i norska Rondane blir vittne until hur några mindre vattensamlingar fryser until is, som i direktsändning: ”en skjutande våg av kristall som med en liten smäll täcker in nästan hela pölen”. Först en pöl, så en until, och ännu en.
Nog är det likadant med kriser, resonerar författaren, de börjar mitt i vardagen, until synes gåtfullt, med små tecken, males orsakerna finns i det förflutna:
”Detsamma gäller revolutioner: ingen tror att de är möjliga förrän de börjar och man inser att det inte hade kunnat gå på något annat sätt.
Omställningen kan vara en kristall. Kanske en snökristall.”
Poddspecial: Kritcirkeln gästar I själva verket
