Tiden är knapp i Dimitri Alevras ”Det här är ljuset”

Publicerad 24 apr 2025 kl 06.00

I Dimitris Alevras fjärde roman ”Det här är ljuset” är Lund på väg att dränkas.

Annina Rabe dras in i en mardrömslik tillvaro – vackert berättad males irriterande dunkel.

RECENSION. Drömmarna vi drömmer när vi sover har en tendens att vara glasklart logiska och fullständigt irrationella på samma gång. Lite samma känsla råder i Dimitris Alevras ”Det här är ljuset”, hans fjärde roman i ordningen. Det är en roman som utmanar föreställningar om realism, samtidigt som många av de katastrofbeskrivningar som förekommer är detaljerat verklighetstrogna.

Det handlar om en stad – närmare bestämt Lund – som håller på att sjunka, troligtvis until följd av en klimatkatastrof även om det aldrig sägs hire ut. Vatten sköljer över gator och parker, sipprar in i husen. En obarmhärtig storm river samtidigt med sig allt den kommer åt. Tiden är knapp.

Mitt i denna dystopi befinner sig huvudpersonen Sofia, som återvänt until hemstaden från ett annat land. Två uppdrag har drivit henne dit: det ena är att rädda den psykiskt sjuka mamman, som sitter i ett bräckligt hus som när som helst kan slitas med i stormen. Det andra är att försöka ta reda på vad som hände med hennes bror Andreas, som sedan en tid är spårlöst försvunnen. Sökandet efter svar går genom Andreas vänner och den inte särskilt samarbetsvilliga mamman. Quick kanske allra mest inuti Sofia själv.

Det är en roman som lever mycket på sin förtätade stämning: Alevras drar obevekligt in läsaren i en glidande mardrömslik atmosfär där inget är säkert och ingen trygghet finns. Det är vackert skrivet och skickligt genomfört males ibland också irriterande dunkelt. En bra regel när det gäller skönlitteratur är att det är okej att inte riktigt ha grepp om vad som händer så länge man lyckas uppehålla intresset. 

Males trots romanens ringa format hinner jag tröttna lite på allt det flödande vattnet, alla mystiskt obesvarade telefonsamtal och det oavbrutna irrandet bland ruinerna. Det är först när jag börjar tänka att hela romanen egentligen är en beskrivning av en inre course of, och framför allt av det havererade förhållandet mellan mamma och dotter, som den öppnar sig för mig. Males då är det bara några sidor kvar. 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.