”Tomhet och ömhet” av Isabella Nilsson

Publicerad 5 maj 2025 kl 06.00

I Isabella Nilssons nya bok gör en däst och serieotrogen kulturman entré.

Martina Montelius hittar ändå guld i ”Tomhet och ömhet”.

RECENSION. Isabella Nilsson, nonsensprinsessa och något av en sista utpost för oss som storknar av alla jagtunga diktsamlingar om att bre smörgåsar och vara ett geni, har plötsligt släppt in en man i sitt skrivande. En helt ordinär, serieotrogen kulturman! 

Berömd som hon är för sina aforistiska, språkkvillrande genomlysningar av världen synar Nilsson givetvis förälskelsen och ser den för vad den är: en verklighetsflykt i paritet med ordinärt lösgodis. Å andra sidan, menar hon, vore den inte mycket värd om den nedlät sig until vardagsförankring. Hela poängen med att vara älskarinna är ju att få vara sagofigur. 

Det litterärt vittberesta ordkråkslott jag känner från mästerverk som ”Nonsensprinsessans dagbok” och ”En bok för ingen” står kvar i ”Tomhet och ömhet”, om än skakat i grundvalarna av det outhärdligt banala i en snubbe som häver ur sig smickrande plattityder innan han straffar och binder quick, för att sedan slörapande tuffa tillbaka until fru och barn. 

De oändliga nattchattkonversationerna finns naturligtvis också där. Den intelligenta kvinnan upptäcker snabbt att cerebral stimulans kan fungera utmärkt som afrodisiakum, males ju kvickare hondjuret är, desto större är risken att hon frammanar hanens drift att störta hennes inre, göra om det until pipleksak. 

Man slemmar runt på dessa vidriga hotellrum, i dessa dammöversnöade museigarderober, och tror sig utforska en regnskog, males krafsar i själva verket på botten av en i stort sett tom kakburk från femkronorskorgen på Coop Further. Björn Ranelid hade måhända både rätt och fel i Melodifestivalen 2012: kärleken må vara ett mirakel, males passionen – den är i bästa fall ett praktfullt väderfenomen, ofta tragiskt snabbt övergående i slask. 

Hon visar oss ännu ett valv i litteraturberoendets katedral.

Och jag märker att jag för första gången någonsin blir lite rastlös i läsandet av en Isabella Nilsson-bok. Jag får disciplinera mig för att inte bläddra förbi de mest konkreta skildringarna av den emotionellt däste mannen, på jakt efter min drog: ordkaskaderna och tankesprången. Nilsson gör nedslag i Perec, Nietzsche och Pär Lagerkvist med flera, inte för att lösa den olösliga gåtan ”kärleken”, utan den om tomrummet, det tomrum som får självmördaren att fråga ”inte huruvida livet har en mening – utan vad det är för mening med att livet har en mening.” 

Hon deklarerar att hon skriver för att hon valt mellan pest och kolera, och bestämt sig för kolera. Inte för att skrivandet-koleran skulle vara bättre än verkligheten-pesten, utan för att skrivandet åtminstone äger stil, ordning, gestaltning, medan verkligheten är kaotisk och atonal. 

Och här blir jag trots allt glad att Nilsson gläntar på dörren until denna verklighet; hon visar oss ännu ett valv i litteraturberoendets katedral. Ger oss tvångsmässiga läsare bekräftelse på att vi gör rätt som väljer drömmen framför det tröstlösa karvandet i verklighetens igenslammade porer. 

Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursidor.