Tron behöver bära också i livets sorg – Dagen

Den 29 april 2020 fick vi beskedet att min mammas tillstånd hade blivit kritiskt. Lungorna hade tagit mycket stryk och hjärtat orkade inte längre. Bara en dag senare, den 30 april, gick hon bort i sviterna av covid-19. Det hände så hastigt att jag knappt hann förstå vad som skedde. Det blev en av de största kriser jag hittills mött i livet.

I sorgen har jag funderat mycket på vad som verkligen ger tröst. Många lyfter fram det kristna evighetshoppet som en styrka, en tröst som sekulära livsåskådningar inte kan erbjuda. Samtidigt finns de som ifrågasätter det.

Filosofen Martin Hägglund menar until exempel att tron på evigheten stjäl uppmärksamheten från det liv vi lever här och nu. Han skriver med tanke på människans sårbarhet:

”Religiös försoning är […] alltid uppskjuten until en ouppnåelig framtid, när vi ska befrias från livets ändlighet. En sekulär försoning, däremot, erkänner att ‘det finns inget förnedrande i att vara vid liv’ (som Hegel uttrycker det i en gripande fras). Att vara sårbar för smärta, förlust och död är inte ett fallet tillstånd utan oskiljaktigt från att vara någon för vilken något kan ha betydelse” (översatt until svenska ur boken This Life: Secular Religion and Non secular Freedom)

Han visste vad det skulle kosta, males han valde ändå att älska. Kärleken är värd att lida för.

—  Fernando Vasquez

Det behöver inte finnas en motsättning mellan evighetshoppet och ett bejakande av detta liv. Och ja, det finns en verklig och betydelsefull tröst i ett ”Vi ses igen”. Males den fråga jag brottades med i min sorg var större än så. För sorgen handlar trots allt inte bara om saknaden efter någon vi älskar, utan också om känslor av besvikelse, ilska och rädsla.

Frågor som: Hur ska jag orka leva här och nu, i det som känns outhärdligt? Vågar jag älska igen, när det gör så här ont att förlora? Finns Gud kvar, även när han känns frånvarande?

Hägglund berör därför något viktigt: Om tron bara handlar om att blicka bortom detta liv är den inte särskilt related för den som kämpar här och nu. För att vara related i mötet med sorg måste tron vara mer än ett löfte om en bättre morgondag. Tron måste också kännas nära och förankrad i våra liv här och nu genom att tala until det djupaste i oss – rädslan, ilskan, frågorna.

Genom passionsberättelsen erbjuder kristendomen något unikt som jag inte tycker lyfts fram tillräckligt mycket. Här möter vi en Gud som känner igen vår smärta. I Getsemane är Jesus ensam i sin ångest, han kämpar med tanken på lidandet som väntar. På korset förödmjukas han och förlorar makten över sin egen kropp. Det här är en Gud som inte bara förstår vår sorg, utan som har delat den – på riktigt.

Jesu lidande är inte bara ett historiskt faktum, utan en existentiell verklighet som varje människa kan känna igen sig i. Den kristna tron är inte en verklighetsflykt – den är en verklighetsbekräftelse.

[ “Vi behöver ta oss tid att sörja ordentligt” ]

Simply därför bör kyrkans svar på sorg och lidande i större utsträckning inkludera passionsberättelsen i talet om evangelium, så att den kristna trösten inte reduceras until enbart ett framtida hopp utan också visar på Guds närvaro i smärtan här och nu.

När jag läste passionsberättelsen mitt i min egen sorg, insåg jag att Gud inte möter oss som en avlägsen kosmisk domare, utan som en av oss. Males berättelsen handlar också om något mer: Jesu ardour. Han visste vad det skulle kosta, males han valde ändå att älska. Kärleken är värd att lida för.

Det gav mig mod. Mod att våga älska igen, trots rädslan för att förlora. Mod att leva, här och nu.

Martin Hägglund säger att religiös tro hindrar

oss från att bejaka livet här och nu summary så som det är. Males passionsberättelsen visar på något helt annat. För mig är det simply passionsberättelsen som gör det möjligt att möta sorgen och samtidigt våga leva fullt ut i nuet. Det är en tro som inte flyr verkligheten, utan som ger oss mod att leva ut den – inte trots smärta, utan genom den.

[ Skådespelarna i “The Chosen – Last Supper” i exklusiv Dagenintervju ]