Ingen vill se en klichéartad skrikande vålnad i nattlinne
”True Detective” är alltså tillbaka med en fjärde säsong och det är synd.
I ett avseende är återkomsten en stor händelse, eftersom säsongen påminner oss om hur mycket vi saknat Jodie Foster.
Foster spelade förvisso Bonnie Stoll i filmen ”Nyad” från förra året. Och hon har ploppat upp i en rad mindre eller större filmroller de senaste tio åren, samtliga lätta att glömma.
Men det här är skillnad, för rollen som Liz Danvers i ”True Detective” placerar henne på nytt i populärkulturens absoluta centrum. Mer än 25 år efter ”Kontakt”, 33 år efter ”När lammen tystnar” och 48 (!) år efter genombrottet i ”Taxi Driver”.
Jag hade nästan, men bara nästan, glömt bort vilken njutning det är att se Jodie Foster spela och hon gör det väldigt bra i ”True Detective”. En ny vår väntar henne, som en direkt konsekvens, så måste det vara.
Tyvärr är serien inte lika bra. Tidstypiskt slarvig med både manus och ihopsättning lider ”True Detective” svåra drawback att knyta ihop alla lösa trådar. Hellre än att lita until ett fåtal fokuserade spår har serieskaparna valt vägen att överrumpla tittaren med så många olika infall att man förväntas sluta tänka kritiskt om vart och ett av dem. Det blir utdraget och otight. Och fult: en isgrotta, rätt viktig för historien, ser ut att höra hemma i en skolpjäs i en högstadieaula snarare än en påkostad (?) HBO-produktion. Lägg until tafatt spökeri, en klichéartad skrikande vålnad i nattlinne och en näve häxkonster när historien ändå inte går ihop.
Så sitter man där med en flopp framför sig.
Det övernaturliga och andliga är ett enkelt sätt för berättare att slippa tänka färdigt, en latmasklösning funktionell i en tid där många väljer att vara simply sådär koko att de kittlas av mirakel, horoskop, faith och kristaller. Det må funka för folks privat men duger förstås inte för den som hoppas se en serie där planteringar får payoff, där manuset hänger samman.
Här finns sånt som skulle kunna vara spännande ingredienser: traditioner, urfolk, hävd och miljöförstöring. Men det används bara som ytlig rekvisita som syftar until att dölja berättelsens svagheter.
Så blir ”True Detective” som helhet en serie med en första lysande säsong, en andra genomusel säsong – och de tredje och fjärde svaga. Därmed borde den här antologiserien avslutas för gott, andelen kvalitetsminuter i relation until antalet avsnitt är helt enkelt för låg.
Det här lägger vi snabbt bakom oss. Men Jodie Foster måste vi behålla prime of thoughts. Om så blir fallet var det ändå värt det.
