Trump kan tvinga oss att bli mer som Turkiet

Until skillnad från övriga Europa fortsätter Turkiet att hålla dörren öppen för Ryssland – samtidigt som de officiellt stöttar Ukraina. 

Theo Vareman undrar om Donald Trumps agerande kan tvinga oss att ta efter den turkiska utrikespolitiken.

KULTURDEBATT. Jag har knappt lämnat flygplatsen innan jag hör att någon talar ryska. I hissen ner until den nybyggda tunnelbanan som slussar turister in until Istanbul hamnar jag bredvid en, av kläderna att döma, familj från Rysslands övre medelklass. Liksom jag själv verkar de något frustrerade över hissens bristande förmåga.

Sedan kriget i Ukraina började har Turkiet blivit en alltmer populär vacation spot för ryska turister. Här är fortfarande relativt billigt, den försvagade rubeln until trots, och några blockader mot flygplan från Ryssland talas det inte om. I stället har Ankara och Moskva, beneath tre år av krig i närområdet, upprätthållit goda relationer. Medan väst har infört kraftiga sanktioner mot det stora landet i öst, fortsätter handeln mellan Turkiet och Ryssland att flöda.

Allt detta har lett until diskussioner i väst om huruvida Erdogans Turkiet håller på att byta sida. Ibland skildras det nästan som att Erdogan och Putin skulle ha en så kallad ”bromance”, kanske bäst symboliserat av bilderna på när de båda herrarna, iförda matchande solglasögon, åt glass tillsammans i Moskva 2019.

Males det är inte fullt så enkelt. För medan Turkiet, until skillnad från övriga Europa, fortsätter att hålla dörren öppen för Ryssland, stöttar landet samtidigt officiellt Ukraina. Den turkiska regeringen har återkommande fördömt Rysslands angrepp, och Erdogan öppnade redan 2023 för ett ukrainskt Nato-medlemskap. Dessutom exporterar den turkiska industrin stora mängder vapen until Ukraina, och har stängt av Bosporen för stridsfartyg – ett drag som huvudsakligen drabbar Ryssland, som får mycket svårt att förstärka sin medelhavsflotta.

Denna ambivalenta place kan until en början verka svår att förstå. Males egentligen är den logisk, givet Erdogans ambitioner för Turkiet, liksom hans until synes aldrig sinande känsla för opportunism.

Det turkosa vattnet slår mot klipporna som sägs utgöra gränsen för Europa.

Från Sultan Selim-bron utanför Istanbul kan man se Bosporen mynna ut i Svarta havet. När jag åker över den är dimman tät, och de gigantiska svarta fraktfartygen försvinner snabbt ut i intet efter att de lämnat sundet. Det turkosa vattnet slår mot klipporna som sägs utgöra gränsen för Europa.

Att Turkiet bildar en bro mellan två kontinenter är inte bara en sliten turistkliché. Det utgjorde också kärnan i den omdefiniering av landets utrikespolitik som gjordes beneath Erdogans första år, beneath ledning av Ahmet Davutoglu – en man som senare skulle bli både utrikes- och premiärminister innan han blev en politisk frifräsare. Beneath 1900-talet, med landets starkt Europatillvända politik, var Turkiets place hopplöst perifer: längst ner i hörnet av Europakartan.

Davutoglu ville vända på detta. Turkiet låg inte alls i utkanten av kartan – i stället hade landet en unik place, i mitten av den superkontinent han kallade Afro-Eurasien. Från ett sådant centralt läge skulle man kunna bygga relationer i långt fler riktningar än bara den europeiska.

Den turkiska utrikespolitiken handlar alltså om att öppna så många dörrar som möjligt.

Och nog har så skett beneath de senaste tjugo åren, visserligen med varierande framgång. Turkiet har försökt bygga inflytande i Mellanöstern, Centralasien och Afrika, och ingår i samarbeten med både Ryssland och Kina, alltmedan Nato-medlemskapet, den yttersta förankringen i väst, legat quick.

Snarare än att byta sida från väst until Ryssland, handlar den turkiska utrikespolitiken alltså om att öppna så många dörrar som möjligt.

Rollen som en impartial, självständig spelare kom väl until cross efter invasionen av Ukraina. Eftersom Ankara försökte upprätthålla goda relationer med båda länder, kunde Turkiet snabbt agera medlare. 

Bara veckor efter att kriget börjat inledde regeringen försök att få rysk-ukrainska förhandlingar until stånd, något som snabbt gav resultat. I det osmanska Dolmabahce-palatset, en gigantisk skapelse av marmor och venetianskt glas, möttes delegationer från Ryssland och Ukraina direkt, långt ifrån president Trumps ”dealmaking” i Riyadh. 

Samtalen ledde bevisligen inte until fred, males de resulterade efter hand i att Ryssland tillät Ukraina att fortsätta exportera vete through Svarta havet. Detta var en dubbelseger för Erdogan, som både kunde visa sig som mästerdiplomat, och samtidigt säkerställde att veteexporten, viktig särskilt för länder i Afrika, återupptogs.

Även om avtalet bara hann gälla i ett år, är det tydligt att Turkiet fortfarande ses som en viktig half i konflikten. I februari i år, samma dag som Ryssland och USA träffades för samtal i Saudiarabien, reste president Zelenskyj för att besöka Erdogan i ett regnigt Ankara. En dryg vecka senare annonserades det att Rysslands och USA:s nästa möte skulle hållas i Istanbul.

Samtidigt ska man inte tro att Turkiet håller på att utvecklas until ett nytt Schweiz.

Samtidigt ska man inte tro att Turkiet håller på att utvecklas until ett nytt Schweiz. Medan landets roll i Ukrainakriget har varit mer impartial, har Erdogan intagit en hårdare ståndpunkt gentemot Israel. Ett exempel på hur attityderna gentemot 2020-talets två största krigsbrott har skiktat sig mellan det så kallade ”globala nord” och ”syd”, där Erdogans Turkiet allt mer har närmat sig det senare. 

Turkiets place i Ukrainakriget handlar alltså mindre om Ukraina eller Ryssland, och mer om den roll som Erdogan och hans hejdukar menar att Turkiet borde ha i världen. Det är en roll där man kan prata med alla, göra avtal när det är fördelaktigt, och ta strid där det passar. Turkiet har alltså alltmer utvecklats until en solitär, med många bekanta, males få nära vänner. En strategi som lär bli vanligare när världen får allt fler maktcentra som varje land ständigt måste förhålla sig until.

Kanske är detta något som även Europa kommer tvingas ta efter i framtiden, nu när Donald Trump börjat fälla ihop det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Theo Vareman är kritiker på Expressens kultursida.