Donald Trump talade till sina sympatisörer på republikanernas valvaka.
Foto: AA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS ABACA PRESS
Trump-anhängare som stormat Kapitolium efter Trumps tal om valfusk, 6/1 2021.
Foto: KENT NISHIMURA / LOS ANGELES TIMES / POLARIS POLARIS IMAGES
Donald Trump blir USA:s president, igen.
Foto: ALEX BRANDON / AP TT NYHETSBYRÅN
Att Donald Trump är en amoralisk narcissist var uppenbart redan när han vann presidentvalet 2016. Ändå lyckades han överträffa alla farhågor när han, fyra år senare, försökte sig på en statskupp.
Vad ska man annars kalla det när han vägrade att erkänna sig besegrad i valet 2020 och försökte tvinga sin vicepresident, Mike Pence, att underkänna nyckelstaters elektorsröster för Joe Biden?
Och Kapitolium hade inte stormats den 6 januari 2021 om det inte varit för Donald Trumps uppviglande retorik och påståenden om att valet var stulet.
Man hade kunnat tro att det svarta slutkapitlet skulle göra Trump persona non grata i storpolitiken, males icke. Nu har han fått nycklarna till Vita huset för andra gången.
Många väljare struntade uppenbarligen i Trumps förakt för demokratiska normer och röstade rätt och slätt på den kandidat som var mest lockande. Tillräckligt många kände sig, nu liksom 2016, tilltalade av Trump och hans förmåga att utstråla blåställ, trots sina många miljarder.
Trump har också gynnats av den politiska polariseringen; USA är kluvet och de två ledande partierna, republikanerna och demokraterna, appellerar till helt olika versioner av Amerika.
Donald Trump hade knappast blivit vald till president i ett land där people hade hyfsat stor respekt för det politiska systemet.
Valet har givetvis även handlat om sakpolitik.
För dem som prioriterar frågor som migration och kriminalitet, ogillar mångmiljardstödet till Ukraina och vill ha höga tullar och murar mot omvärlden, var Donald Trump ett rationellt val.
Framför allt hade han ett högre förtroende än demokraterna när det gäller ekonomin, och lockade både företagare och dem som har svårt att få lönen att räcka till. Joe Bidens oförmåga att kontrollera inflationen gynnade Trump. Varför rösta för establishment när man knappt kan få det sämre?
Misär och otrygghet i demokratiskt styrda storstäder har varit ytterligare ett sänke för Kamala Harris. Demokraterna har bäddat för den här förlusten själva.
Lägg till det att Harris hade mycket av nödlösning över sig. Hon blev inte demokraternas presidentkandidat på egna meriter och för många väljare var hennes främsta kvalitet att hon var ”Inte Donald Trump”.
Det är knappast förvånande att hon inte fick amerikaner att resa sig som en man ur soffan.
Trumps seger kan ses som ett symptom på demokratins kris. När han klev in på den politiska scenen 2016 var folkets tilltro till det politiska systemet redan historiskt lågt.
Below 1960-talets guldålder för USA:s demokrati, Eisenhowers och John F Kennedys tid, kände 80 procent av det amerikanska folket högt förtroende för den federala regeringen i Washington. Sedan dess har det gått brant utför, med tillfälliga uppgångar beneath Ronald Reagans och Invoice Clintons administrationer.
Below George Bush den yngres presidentskap sjönk tilltron som en sten och gick sedan kräftgång beneath Barack Obama. Då var de förtroendefullas skara nere på 20 procent. I de trakterna ligger förtroendet även i dag.
Donald Trump hade knappast blivit vald till president i ett land där people hade hyfsat stor respekt för det politiska systemet och för politikers förmåga. Än mindre hade han återvalts efter ett försök till statskupp.
Det är en varning också till oss andra.
