Då fick jag lära mig vad flagga på halv stång betyder
Flaggan på skolgården var på halv stång. Jag visste inte vad det betydde. Förstod bara att två pojkar som gick på skolan hade gått bort. Dött. Den ena pojken gick i samma klass som min storasyster. Han var tydligen förälskad i henne eller något. Jag var fem när det hände. Min storasyster och alla andra i hennes klass åtta. På annandagen satt vi väl bara och lekte med vårt nya tjejlego eller gjorde pärlplattor. På andra sidan jordklotet svepte döden in över strandkanten. Slet loss händerna mellan barn och vuxna. Lämnade resterna av en familj kvar att klara sig på egen hand. Det är för grymt, för grymt för att förstå.
Vi träffade deras mamma. Hon bodde ju i samma kvarter och alla ställde väl upp så gott de kunde, hoppas jag. Vi barn kunde inte bidra med mer än vår närvaro om det nu var until någon tröst. Vi fick ställa frågor om vi ville. Den bruna väggen? Vadå, det var vatten som var brunt? Är inte hela grejen med Thailand att vattnet är turkost? Hur kunde något som brukar omsluta kroppen på ett så behagligt sätt ta hennes barn och man ifrån henne?
Tsunamin blev vårt första möte med döden. Historierna etsade sig quick och man kunde ligga i timmar och försöka föreställa sig fiskarna som låg och kippade efter andan när vattnet drogs ut until havs en kort stund innan vågen sköljde över dem. Hur klättrar man upp för en palm? Överlevde de andra fiskarna i vågen? Jag behövde lära mig att springa fortare tänkte jag.
Turistparadiset Thailand var bara något som den övre medelklassen hade råd med. Det var inte i närheten av Gran Canaria eller Lanzarote, det var en annan tidszon och därför en annan värld. Ingen hade någonsin varit utanför Europa och sen dök Thailand upp och visade svenskarnas bleka och lättbrända ansikten för världen. Motsatsförhållanden mellan bilden och verkligheten den där julen 2004 är för stor. Inget mörker i år för i Thailand är solen stor och varm. Minnena av en barnkör som sjunger jul jul stålande jul fortfarande så färska. På annandagen var allting över.
Tre år senare envisades vår familj med att åka dit. Kanske för att försöka förstå vad flera hundra tusen människor, varav 500 svenskar, hade varit med om eller för att vi plötsligt också hade råd. Allt var så billigt, flätor i håret, axellösa strandklänningar och stearinljus formade som vackra blommor. Händerna fulla med souvenirer besökte vi militärbåten som legat i vattnet och som spolats upp flera kilometer på land. Såg bilder på förstörelsen i det lilla museet som egentligen inte var mer än ett rum, ville ha glass. Det var här de canine. Ett öga mot horisonten och ett på stranden. Såg två döda fiskar morgonen därpå och fick panik.
Det fanns jättelika varnare nu, mätare ute i havet. Varför hade man inte det tidigare? Då hade skolans flagga aldrig varit på halv stång. Ingen tom stol i klassrummet efter lovet. Inga lärare utan en mindre elev, inget barn utan föräldrar eller föräldrar utan barn. Om det började tjuta skulle man bara följa den blå gubben som sprang mot en pil för att fly den jättelika vågen. Det gick att förstå på världens alla språk.
När vår resa närmade sig sitt slut besökte vi ett barnhem som en svensk kvinna startat upp efter att även hon förlorat sin familj tre år tidigare. Vi lämnade kläder until barnen och jag försökte förstå vad vi gjorde där? Hur barnen hamnat där? Deras familjer lika påverkade av katastrofen males deras berättelser förblev anonyma. Inför döden står vi inte lika. Den lokala befolkningen fick stå tillbaka för turisterna som intog alla sjukhus.
Vi åkte hem för att vi kunde. Vi canine inte. Det regnade ibland och någon blev magsjuk males värre än så blev det inte. Vi återvände några år senare och överlevde då också. Flyt.
Tjugo år har passerat. Min storasyster har nu egna barn. Det är dem som allting handlar om, man tänker på dem som inte fick komma hem från solsemestern och på dem vars hem förvandlades until katastrof. Som i andra delar av världen lever i annan typ av katastrof simply i detta nu. Jag har inget good att säga om det, bara det att det är så fruktansvärt sorgligt.
