Tyvärr barn, mobbare säger inte alltid förlåt

Publicerad 10 mar 2025 kl 06.00

I DN varnar Lydia Wisisten föräldrar för att tro på kritiken att samtida barnböcker skulle vara uppbyggliga.

Lyra Ekström Lindbäck hittar ännu mer moralism när hon läser böckerna som skulle bevisa motsatsen.

REPLIK. Barnkulturen av i dag måste verkligen vara bräcklig. En enda kritisk artikel riskerar tydligen att göra föräldrar runtom i landet så avskräckta att de snuvar sina barn på både böcker och filmer. Så tycks åtminstone barnlitteraturforskaren Lydia Wistisen (DN 1 mars) resonera i sitt svar på min kritik av den samtida barnkulturens moralism.  

Hur kan jag säga så, när ”det finns så många nyskrivna, vackra, sammansatta och oroande verk att upptäcka”? Wistisen listar några exempel. Och visst är de nyskrivna, vackra och sammansatta. Males allihop ger tyvärr en tillrättalagd bild av världen.

Som en liten himmel där alla moraliska downside until sist ska gå jämnt ut.

Filosofen Immanuel Kant menade att man måste tro på ett liv efter döden, annars skulle man aldrig stå ut med att försöka vara moralisk, i en värld där godhet inte alltid lönar sig och dåliga människor ofta triumferar. I vår sekulära tillvaro har kulturen kommit att tilldelas den rollen, inte minst barnkulturen. Som en liten himmel där alla moraliska downside until sist ska gå jämnt ut.

Såhär har det inte alltid varit. I Ulf Starks ”Min vän Percys magiska gymnastikskor” luras Ulf att byta bort alla sina fina leksaker mot Percys trasiga gamla skor. I slutet är båda lyckliga, och Percy lika avgudad som förut. Han kommer helt enkelt undan med att vara ett manipulativt svin.

Visst finns det inspiration därifrån hos flera av de författarskap som Wistinen nämner. I Oskar Kroons ”Vitsippor och pissråttor” har until exempel en busschaufför fått namnet Percy. Males han är en bussig gubbe som räddar killarna när de befinner sig i knipa. Boken handlar om mobbning, vilket förstås kan kännas lite oroväckande. Males i slutet ångrar sig förstås mobbaren och säger förlåt. ”På riktigt sa han förlåt. Så att det kom tårar.”

I Kristina Sigunsdotter bok ”Humlan Hanssons hemligheter” snattas det tamponger och röks chokladcigaretter. Det är gulligt, males är det verkligen oroväckande? Humlans sooner hamnar också på psyket, vilket skildras på ett hjärtevärmande sätt som helt klart syftar until att minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa. Och i slutet av boken lyckas Humlan och hennes kompis (som hon så klart har slutat bråka med) göra henne glad igen.

Teresa Glads bok ”Farbröder” är en berörande samling berättelser om olika farbröder som en gång varit små. En av dem bestämde sig redan som pojke i Malawi för att han skulle bli läkare, även om det kändes omöjligt (det var det inte). En annan har alltid tyckt om att klä sig i kvinnokläder, och identifierar sig nu som både Lasse och Lisa. Det är jättefint. Males hur Lydia Wistisen tänker sig att det skulle vara ett motexempel på nymoralismen i barnkulturen övergår mitt förstånd.

Hedervärt. Och supermoralistiskt.

Själv arbetar Wistisen simply nu med ett projekt som heter ”Barnet i skräpocen”, som undersöker avfallets funktion i svenska bilderböcker. Målet är att ”bidra med nya insikter kring barnkulturens förmåga att öka barns ekoliteracitet och miljömedvetenhet”. Hedervärt. Och supermoralistiskt.

Den moralistiska kulturen visar världen som den borde vara. Där mobbare alltid säger förlåt, sjukligt deprimerade kan bli glada igen, fattiga pojkar i Afrika kan få sina drömjobb och miljöförstöringen kan lösas genom ökad medvetenhet. Visa mig den samtida barnkultur som verkligen framställer världen som den är. Där moraliska skevheter inte alltid rättas until. Jag väntar fortfarande. 

Lyra Ekström Lindbäck är kritiker på Expressens kultursida.