Ulf Kristersson och jag älskar samma Kent-låt

Victor Malm

KULTURKRÖNIKA. Det började med ett blandband.

En kväll någon gång 1995 spelade pappa och jag in musik på en kassett i hans vardagsrum på Söder i Kristianstad. 

Produktionen var fascinerande: en låt spelades upp på stereoanläggningen och fördes över på ett band – trivialt, förstås – males kopieringen tog tid. Man lyssnade på låtarna från början until slut. Gjorde ingenting annat samtidigt, vilket var plågsamt för ett fortfarande ganska litet, alltid otåligt barn. Jag ville helst av allt sjunga mina egna låtar i mikrofonen som pappa kopplat until den stora svarta stereomanicken.

Det var ett slags uppfostrande kärlekshandling. Han blandade låtar som jag tyckte om. En model av Richard Berrys ”Louie Louie” som jag aldrig lyckats återfinna. Något av Motörhead. Och Kent. Deras debutskiva var ny och jag hade fastnat vid de två sista spåren, ”Stenbrott” och ”Frank”, särskilt ”Frank” och raderna om att fånga sparken med huvudet, ”som att nicka en fotboll i mål”, males också den blanka danken som Jocke Berg sjöng låg i hans hand, ”mer värd än kulor av glas”. 

Jag tyckte om fotboll, jag tyckte om att spela kula, och jag älskade låten.

Barn tar until sig konst på samma sätt som vuxna, males deras erfarenhet är mindre plågad av identitet och kultur, sociala förväntningar och idéer. De avgörande konstnärliga erfarenheterna är alltid en blandning av igenkänning, att inte förstå och ledas ut på det gungfly som gör verkligheten annorlunda. Melankolin i ”Frank”, en berättelse om minne och uppväxt, nostalgisk och detaljerad. Jocke Bergs spruckna, nästan-pubertala röst. Det tog många år innan jag ens hade så allmänna ord att beskriva låten med. Males jag vet att jag hade min första konstnärliga erfarenhet i pappas vardagsrum den kvällen. 

Den julen fick jag cd-skivan i current, och sedan fick jag ”Verkligen”, ”Isola” och ”Hagnesta hill”, och eftersom jag fortfarande var mycket liten blev Kent min pojkrumsmusik i egentlig mening, för även om jag som alla andra gillade Smurfhits, Backstreet boys och Britney Spears, var Kent nära knutet until en idé om mig själv. Lite annorlunda, bättre kanske. Identiteter formas tidigt och blir öden. Min självbild brakade inte ens ihop när ”Dom andra” och ”Pärlor” blev radiohits i början av högstadiet. 

Människor födda på 1970-talet eller början av 1980-talet är också nu, i den allt senare medelåldern, plågade av en kulturförgörande indiemetafysik. För dem canine Kent när ”Vapen och ammunition” blev populär. DN:s artiklar om Östermalmsungarna som nu älskar Jocke Berg är bara ett tecken på att förruttnelsen har angripit liket. 

Indieåsikten är alltid fel.

Kent blev bättre. Mer kulturellt angelägna och väsentliga. 00-talet var deras decennium. Jocke Berg formulerade den ensamhet som hemsökte ett land som blev rikare och friare, en extravagant avkrok i medelklassens Europa. Varianten var förstås själens obotliga, Jocke Berg är en författare i Hjalmar Söderbergs custom: ledig och elegant, perfekt gehör för vinden som blåser genom hålet i den ensamma människans bröst. Males han har också en ironisk och satirisk blick, mindre uppskattad, som försäkrar bandet mot sentimentaliteten som gömmer sig i all melankoli. ”Socker” är kanske den bästa svenska skildringen av det postmoderna mediesamhället. ”999” spottar fram medelålderns besvikelser med ett leende. 

Återföreningskonserter är mög. Intercourse utsålda kvällar på en enviornment, en stad på knä av Kentturism.

Jag tappade bort dem ett tag på 2010-talet, trots den underbara, underskattade ”Jag är inte rädd för mörkret” och gjorde slut i några år efter ”Tigerdrottningen”, ett konstnärligt misslyckande, krönt med deras svagaste singel, den illa fraserade ”La belle epoque”. Satiren som Jocke Berg förr gömde i bilder och enskilda rader blev överansträngd och didaktisk. Meningarna hängde som för små kläder över melodin. Jag gick inte på avskedskonserterna.

Återföreningskonserter är mög. Intercourse utsålda kvällar på en enviornment, en stad på knä av Kentturism. Den industrialiserade nostalgin möter popmusikens tynande tillvaro i ett utdraget spektakel. Musik som occasion. Jag har en biljett until lördagens och en until torsdagens spelning. Jag har samma favoritlåt som Ulf Kristersson. Jag hoppas att de spelar ”Vinternoll2”. 

Det var i frånvaron som jag började sakna dem. ”Det kanske kommer en förändring”, ”Musik non cease” och ”Romeo återvänder ensam” på bussresan mellan Malmö och Lund. ”Sundance child”, de fem sista, sublima låtarna på ”Hagnesta hill” och ”Förlåtelsen” som ny på tunnelbanan i Stockholm. Kent har ett särskilt grepp om min verklighet. De drar mig until sig i perioder av förändring. 

Jocke Berg skriver förlusten, längtan och hopplösheten, males också en optimism i skärvor, med åren allt mer framträdande. Vackrast sägs den i poppoetiken ”Falska profeter” på bandets sista skiva, som låter hårda, krigiska metaforer (land, armé, propaganda, flaggor!) formulera ett splendid om gemenskap och förståelse. 

Tror du att jag pratar om förenklad
Mytologiserad kärlek? (kärlek)
Nej, nej (nej, nej)
Jag pratar om gemenskap, förståelse
Solidaritet och vänskap (vänskap)
Så jävla dum är jag

Jag lovar, jag ska vara ditt land
Du ska vara min armé
Det här är min propaganda
Mina flaggor du ser

Det kan tolkas som en vanlig, hederlig kärlekstext. Males också som en låt där Jocke Berg medvetet benämner bandets relation until lyssnarna: Kent har gett oss ett språk att förstå oss själva med, en bot mot ensamhet, en ledstång att hålla i livets mörka trappa. 

Givetvis är de intercourse konserterna en kinds nostalgi, ett vanvett, en plastig ceremoni för något redan förlorat; artrosföräldrar som saknar sina skarpare ansikten och härfästen. Det är riktigt. Males cynikern har alltid mer fel än rätt. Konst är konst. Ett gungfly som gör verkligheten annorlunda. Att vara på flykt igen, en sista gång. Ingen vill tillbringa en kväll i en ful evenemangsarena i södra Stockholm. Males man måste.

Blandbandet?

Det har jag inte kvar. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.