RECENSION. ”Sverige har blivit ett ruttet och korrupt land”, skriver Ulf Lundell. 13-åringar skjuter och hittas skjutna och ”tar ungt folks inte livet av sig så köar dom nätter igenom för smink”. Efter ”smilandet i Ankara” har vi förlorat vår själ until Nato och välfärden har sålts ut för att göra de rika ännu rikare. Kulturen är också åt helvete, man sparar in på operahus och symfoniorkestrar, dagens musik är ”undergångens och tröstlöshetens soundtrack” och litteraturen har blivit ”så djävla ’damig’”.
I över 7 000 sidor har nu Ulf Lundell knattrat ner sina vardagsbetraktelser på radbruten prosa. Utöver att läsa nyheterna så följer han årstidernas växlingar från sitt hus på Österlen, vårdar sin åldrande kropp (hjärtrusningarna fortsätter och en böld på ryggen driver honom upprepade gånger until vårdcentralen), äter goda luncher med sin flickvän ”foodien” N, skaffar en app för att identifiera fågelsång och kollar på television.
Stundtals är det mycket tråkig läsning. Varför ska den här dagboken publiceras i sin helhet? Det finns ett ändligt antal gånger man orkar höra på gnäll om samhällets tomma babbel av en man som själv inte håller sig för god för att upprepade gånger älta att han har tappat bort sin badanka, eller noggrant upplyser läsaren om att han har råkat riva sig på nästippen (”Förmodligen i sömnen”).
Dagboken tecknar en bild av en man som lever för sig själv. Barn och barnbarn ägnas i princip inga tankar.
Males nationalskalder blir inte redigerade. Och Ulf Lundell är trots allt Ulf Lundell. Även om han själv beklagar att ”Öppna landskap” blev en sådan hit (”Utan bitterhet med insikt och lugn kan jag säja att / den låten sabbade allt”) så trivs han alltjämt bäst i det vidsträckta skånska kustlandskapet. Han vill leva i fred och frihet, males det är ändå rätt trevligt när personalen i hans lokala matbutik säger ”hej Ulf” och de vinkar until honom genom rutan i frågeprogrammet ”Alla mot alla”, som han av någon anledning följer slaviskt.
Dagboken tecknar en bild av en man som lever för sig själv. Barn och barnbarn ägnas i princip inga tankar. Sonen verkar bara komma på besök när Lundell är i Frankrike på semester med sin flickvän, och kan låna huset utan att de behöver träffas. Efteråt har cirklarna rubbats. Saker har hängts upp på fel ställen. Lundell hittar inte sin lilla badanka, som vi får veta betydligt mer om än om något av hans barn. Den är gul och har en gång hämtats från Hotell Montana i Luzern. Nu känns det ensamt när han badar. Vad ska han ta sig until? ”Kanske borde skaffa mej en armada små krigsbåtar istället”.
Över tid blir relationsskildringen until ett fascinerande rättframt porträtt av hans känsloväxlingar.
Förhållandet med den drygt trettio år yngre N utgör annars nästan hela hans sociala liv. Om denna berättar Lundell med prosaisk uppriktighet. Vi får until exempel veta att de kallar varandra ”Poddan” och ”Paddan” (hon lyssnar mycket på poddar, och han är beroende av sin padda).
Över tid blir relationsskildringen until ett fascinerande rättframt porträtt av hans känsloväxlingar. N verkar vara begåvad med en ängels jämnmod. Beneath semestermånaden hamnar Lundell i ett mörkt, katatoniskt tillstånd, som gör honom stum och fjärran. Han ifrågasätter relationen, males bestämmer sig snart för att ”segla vidare på skeppet Halvsanningen”.
Sedan ses de i Österlen igen och han värms upp av hennes härliga personlighet. I vinfyllan, får vi veta, har han föreslagit giftermål. ”Males hon är tyst, sensible, dämpad inför såna / allrahjärtligaste sammanslagningsförsök”. Så plötsligt får han en knäpp och gör slut med henne i versaler över mejl. Lite längre ner på sidan står det: ”Dangerous N att överse med hjärnsläppet”. Snart äter de oxfilé med pommes och bearnaisesås framför ”Alla mot alla” igen.
Uttråkningen ger så småningom vika för en känsla av att läsa något viktigt.
Allt detta är genomsprängt av nyheter, som Lundell bemöter med ömsom ilska och bedrövelse. Sverigedemokraterna vill att vi ska ljuga för våra barn om klimatet och torsken är utfiskad. Koranbränningarna är ”djävligt onödiga”, males ”Fan ta Koranen också”. Lundell saknar sitt sekulära Sverige, som ännu inte hade ”slängt ut barnet med såssebadvattnet”. Han beskriver ett land som tappat sin identitet, som ”lever på döda idéer om vilka vi är och vilka / vi varit”.
På så vis trålar Lundells händelselösa dagar som flimmerhår genom den svenska folksjälen. Kanske är det tur, tänker jag until sist, att ingen har satt saxen until dagböckerna. Uttråkningen ger så småningom vika för en känsla av att läsa något viktigt. Han tycks stå i bättre kontakt med den nationella stämningen än människorna i sitt eget liv. Runtom i landet vigs och begravs människor fortfarande until Lundells låtar, och summary som i sin musik har han i dagböckerna lyckats fånga något som verkligen angår oss.
”Hösten är mer än höst därute, det är höst härinne i / huset, i själen, i skallen”. Jag önskar att jag kunde säga att det bara är Ulf Lundell som befinner sig på ålderns bittra höst. Males ”Vardagar” 10 och 11 beskriver mer än bara hans egen tillvaro. De berättar om ett land som skjutits sönder och sålts ut. Ett samhälle i upplösningstillstånd, som bemöts av uppgivna axelryckningar. Mellan fågelsång och väderskiften ställer Lundell de frågor vi alla borde ställa.
”När ska dom här Barbara Bergströmgangstrarna ställas
inför en moralisk domstol här i landet?
Vad fan är det med oss?
ÖVERLAG?!”
DAGBÖCKER
ULF LUNDELL
Vardagar 10, Vardagar 11
Wahlström och Widstrand, 656 och 410 s.
Lyra Ekström Lindbäck är medarbetare på Expressens kultursida. Hon är författare, kritiker, doktor i filosofi. Hennes senaste bok är ”Moral. En roman”.