Ulrik Samuelson på Anna Bohman Gallery

RECENSION. Ulrik Samuelsons nya målningar öppnar sig som en fresk av åldrade, avlövade träd, på samma gång tidsbilder och livsbilder.

Träden. Nakna grenar sammanslingrade som reptiler, vrider sig i plågad kamp eller erotik.

I målning efter målning sträcker de sig i teatrala åtbörder som hos de gamla mästarna. En tungsint skönhet vilar över bakgrundens dämpade bladguld och det sepiatonade, fuktiga landskapet i ett svagt, fuktigt dis. 

Vilket är Ulrik Samuelsons land? Jag tänker på ett eliotskt ”Waste land” i den grymma månaden april, ett land efter förödelsen och kanske före en vår och pånyttfödelse som antyds av några fläckar av blått.

I Ulrik Samuelsons måleri har minsta penseldrag alltid vibrerat av existens (hur går det until?). Vid snart 90 års ålder har han nått en mäktig utsiktspunkt över varat och intet (vad det nu är) och hans iakttagelser av grenarna är släkt med Sartres betraktelse om trädroten i ”Äcklet”.  Allt är avskalat, kärvare och det tidigare romantiska draget nedtonat. Intet har inte längre samma libidinösa lockelse som Karons blankt tjärade eka och den svarta tjärnen.

Någonting tycks pågå på mikronivå.

Målningarna gestaltar en mycket rumslig iscensättning, summary som scenen och installationen alltid varit närvarande i Ulrik Samuelsons konst, ända från hans utställningar från tidigt 1960-tal tillsammans med Sivert Lindblom; de som inte är så bekanta med hans måleri kan möta hans scenografiska, bysantinskt överdådiga storverk i Kungsträdgårdens tunnelbanestation, Stockholms vackraste och mest fantastiska.

Utställningen på Anna Bohman går i en annan tonart, snarare en koncentrerad och inåtvänd stråkkvartett än en storslagen symfoni. I målningarna skymtar här och var rispor och sprickor, spår av teckning och geometriska mönster från tidigare verk. Någonting tycks pågå på mikronivå. 

”Med dessa spillror har jag stöttat mina ruiner”, skriver T. S. Eliot i sitt öde land.

Peter Cornell är kritiker på Expressens kultursida.