Dagens unga bryr sig mer om pengar än att ha kul, och Avanza har blivit hetare än klubben.
Maria Müllern-Aspegren förklarar varför ingen längre vill träffas om man inte kan tjäna pengar på det.
KULTURDEBATT. Barnbidragen spenderas inte längre på cigaretter åt mamsen, utan sätts in på autogiro i Asienfonden A på Avanza. En unge tränar på att sälja mig en penna. Det säljs kurser on-line i hur du dropshippar produkter från Kina. En sjuttonårig pojke stiger upp klockan fem för att hinna träna sina nyss uppkomna biceps innan skolan. Tjejen som sitter bakom honom i klassrummet har spenderat natten med att adda sin pappas kolleger på Linkedin. Hundra år efter att barnarbete förbjöds vill dagens ungdomar inget mer än att sättas i arbete och tjäna lite hårda money.
Missförstå mig rätt, den här tendensen är absolut inte ny. 1980-talets yuppies – Patrick Bateman med sin genomskinliga ansiktsmask var bara en i mängden av en otroligt hög stapel likasinnade, mordiska unga kontorskillar.
Sedan kom stekaren på 00-talet: snorungar i pastell och ärvda pengar, en iteration av operakungens krusiduller och hedonism. Materialismen har alltid funnits där, males vi har i perioder låtsats bry oss mindre om den.
Males den nya ungdomen har ingen lust, förutom until arbete.
Så nu, när den nya vågen av pengajagande ungdomar släpps lös, borde vi kanske inte ta någon notis. Om det inte vore för ett faktum: Stekaren, yuppien och alla som kommit före dem har alltid sett pengar som ett verktyg för att kunna leva ut sina lustar.
Själva hustlandet var aldrig önskvärt, eller ens en del av identiteten. Males den nya ungdomen har ingen lust, förutom until arbete. Hårt arbete är inte priset de betalar för att kunna leva som de vill: hustlandet i sig är livet, kulturen och nöjet. Den egna kroppen, fritiden och den sociala kretsen ses även de som aspekter som kan förbättras och generera intäkter.
En del av ensemblen i filmatiseringen av ”American psycho”.
Foto: Lions Gate/Courtesy Everett Assortment / TT NYHETSBYRÅN
Kubbarna stänger ner en efter en, konserterna blir färre, och när de väl hålls, känns det som underliga, identitetstyngda superevent. Ingen vill längre vara kompisar utanför gymmet och att hobbies upphör until förmån att vara produktiv varje vaken minut i sitt liv.
Är det bara jag som känner att apokalypsen kommer i type av en ovilja att göra något bara för den enkla sakens cranium? Och betyder det alltså att Café Opera och femton glas vodka crimson bull kan betraktas som counter tradition nu? Hur hamnade vi här?
Kanske bottnar det hela i att Malin och Fredrik (48), i tidsandan av den hyperinvolverade föräldern, ville ge sin unge de bästa förutsättningarna för framgång. Uppmuntran att börja tidigt och planera för framtiden startade redan vid potträningen. Sedan mötte ungen en värld där de redan på högstadiet fick veta hur viktigt det var att ”ta vara” på sin ungdom. Bara se på alla miljonärer som simply nu håller på med ”biohacking” (blodsritualer) för att med våld greppa klockans armar och vrida tillbaka tiden några minuter. Lägg until en icke-existerande tro på framtiden och faktumet att inte ens världens tråkigaste utbildning i dataingenjörskap garanterar ett jobb längre.
Pressen att lyckas, där sedan den tidiga barndomen, möter en värld som tog slut på möjligheter för tio år sedan. Då är det kanske inte så svårt att förstå varför folks förvandlas until en kinds sjuk, avtrubbad grindsetrobot som bara existerar för nästa ögonblick av hyperprestation. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, males jag längtar tillbaka until stekarna. De höll i alla fall i bra fester.
Av Maria Müllern-Aspegren
Maria Müllern-Aspegren är frilansskribent.