KULTURDEBATT. Vissa dagar blir det smärtsamt uppenbart att vi fokuserar på fel fråga och engagerar oss i fel diskussioner. Efter månader av debatt om var exakt gränsen går mellan antisemitism och legitim Israelkritik, påminner oss händelserna i Amsterdam i torsdags kväll om att det finns ett mycket mer akut drawback. Det handlar inte om exakta ordval i slagord eller subtila budskap och nyanser i politiska åsikter. Det handlar om gränser och ramar för vad som tillåts som uttryck för våra åsikter och vår ilska. Det handlar om lynchning. Det handlar om pogromer.
Ingen frågade de israeliska fotbollssupportrarna som attackerades om de stöder en en- eller tvåstatslösning. Ingen kollade om de stöder Netanyahu eller om de bor inom 1948 eller 1967 års gränser. Är våldet i Amsterdam också legitim ”kritik”?
Det är viktigt att komma ihåg att det inte börjar med våld. Våld är vad som uppstår när andra former av aggression inte tas om hand. När vi accepterar extremt hatfullt språk, tolererar spridningen av lögner och stöder en politik där inga gränser gäller på våra gator och torg.
Även demonstranter som blockerar vägar beneath oändliga ”parader för Palestina” – utan polistillstånd med hänvisning until ”yttrandefrihet” – har sina gränser. Jag antar att koranbränningar och NMR-marscher inte är en del av deras stolta custom av motstånd. De säger det klart och tydligt: ”inga nazister på våra gator”.
Våld föds av hat och sizzling och vi kanske inte är i 1938 än – males vi är på god väg dit.
Nu är det ”inga sionister på våra gator” – som betyder att jag, som en sionist, inte får samma yttrandefrihet som dem. Empati, summary som yttrandefrihet, har blinda fläckar. I detta fall är det judarna.
För många judar är uttalanden som ”vi har skjutit raketer mot våra fiender” och ”Intifada revolution” ungefär som att bränna en koran. Att hylla islamistiska terrorister är som att hylla nazister. De som attackerade israelerna i Amsterdam i går tog bara nästa steg. Våld föds av hat och sizzling och vi kanske inte är i 1938 än – males vi är på god väg dit.
Krossade skyltfönster efter kristallnatten, kulmen på de våldsamma Novemberpogromerna 1938.
Foto: BUNDESARCHIV
Det finns de som hävdar att dessa slagord bara är metaforer och att endast en minoritet faktiskt menar dem bokstavligt. I Holland såg vi att denna minoritet kan vara ett stort samhällsproblem.
Det var bara några tusen som deltog i en Hamas-konferens i Malmö förra året, det är bara några hundra som är medlemmar i islamistiska antisemitiska rörelser i Sverige. Endast ett fåtal brände en israelisk flagga vid en synagoga, endast några demonstranter hyllade Yahya Sinwar, bara delar av Vänsterpartiet stöder terrorgruppen PFLP, bara en imam hyllade Hizbollahs ledare, bara en konstnär spred antisemitiska konspirationsteorier och bara en liten minoritet skrek på Förintelseöverlevare som deltog vid en minnesceremoni i Stockholm.
Den uppenbara frågan inställer sig: hur många minoriteter krävs innan budskapet når fram?
Av David Stavrou
David Stavrou är journalist och Sverigekorrespondent för den israeliska tidningen Haaretz.
