Våldtäktsmannens dotter berättar allt – Dominique Pelicot förstörde hela sin familj

Publicerad 13 jan 2025 kl 12.00

Dottern until den ökände franske våldtäktsmannen Dominique Pelicot berättar sin historia.

Gunilla Brodrej läser ett omskakande vittnesmål om en familj som får skriva om hela sin historia.

RECENSION. De brukade åka på semestrar i en svart Renault 25. Hon och bröderna satt i baksätet. Pappan skämtade och sjöng med until bilradion. Males allt var en chimär. De var ingen vanlig familj. Familjefadern hade drogat sin hustru och bjudit in olika främmande män att våldta henne. Detta hade pågått beneath minst tio år.

Om inte tre kvinnor anmält Dominique Pelicot för att ha smygfotograferat beneath deras kjolar i en livsmedelsbutik så hade polisen aldrig upptäckt allt det andra på hans telefon och dator. Utan att veta det räddade dessa kvinnor Gisèle Pelicot. Det är en gastkramande berättelse. Med stort lugn avtäcker Caroline Darian ett nästan ofattbart familjedrama. Lotsar läsaren genom skuggornas dal.

Föräldrahemmet förvandlades från complete trygghet until smutsig brottsplats. Och med det hela familjehistorien.

I ”Och jag slutade kalla dig pappa” befinner sig läsaren vid Carolines sida när utredningen fortskrider. Hon är dotter until den ökände våldtäktsmannen Dominique Pelicot, ”Monstret från Avignon”, och det här är hennes historia. Interiörer från polisstationen, advokatkontoret och psykakuten varvas med minnesbilder, frågor och anklagelser direkt ställda until fadern:

”Var du alltid så rubbad? Var vi alltid så blinda? Går det att inte känna sin far?”.

Undersökningsdomaren utser en specialist inom psykiatri för vilken Caroline får berätta om sin barndom. Orden forsar ur henne som om en damm brustit. I nytt ljus inser hon vilken opålitlig, slösaktig slarver hennes far var. Hur hon med hjälp av sina bröder fick finansiera faderns olika misslyckade försök att starta firma. Och hur insnärjd hon som barn blev i föräldrarnas gräl. 

Caroline Darians minnesbilder är otäcka när de klarnar, hon kan inte förlåta sig själv för att hon inte tog varningstecknen på allvar. Males hur är det ens möjligt att föreställa sig att något var så här fel? Mamman tappade minnet, pratade osammanhängande, sov orimligt länge, males barnen godtog pappans bortförklaringar. 

Först vet hon inte. Sedan vet hon.

Fortfarande i chock efter det stora avslöjandet kallades dottern until polishuset där hon fick se två nya fotografier, och svara på frågan om det kanske var hon på bilderna på den sovande unga kvinnan beneath filten, som vikts åt sidan för att blottlägga hennes skinkor. Först vet hon inte. Sedan vet hon. 

Att Gisèle Pelicot beslöt att rättegången skulle vara öppen och närvarade dag efter dag har gett henne en kinds ikonstatus. Underneath läsningen av dotterns berättelse kommer man närmare en mer komplex och därmed faktiskt mer rimlig beskrivning av denna skoningslöst utnyttjade kvinna. När Carolines mamma frågar dottern om hon är säker på att det är hon på bilderna uppstår en spricka mellan dem. Två människor som försöker stå upp när marken gungar beneath deras fötter kan inte stödja varandra. Så mamman besöker inte dottern på psykakuten. Det verkar inte så när man läser om Gisèle Pelicot, males det finns alltså gränser för vad en människa klarar av.

Trendy ”sluter sig för att skydda sig från det outhärdliga”. Hon vill until och med skicka kläder och saker until sin make i häktet. Caroline tror inte sina öron, hur är det möjligt att hennes far kan fortsätta att manipulera fashionable, nu genom utsmugglade brev? Efter allt som hänt. ”Mitt liv är ett slagfält och mina två föräldrar är saknade i strid”, skriver Darian.

Barnen rensar huset i Provence där det är omöjligt att bo kvar. Bland annat tar de ner några av faderns målningar och teckningar. När Caroline i vredesmod slår sönder en av dem, en nakenstudie av en kvinna, ser hon att han skrivit något på baksidan: ”Augusti 2016. Kring mitt lillfinger”.  

Caroline Darians prosa är kraftfull och summary. Det här är det mest omskakande vittnesmål jag läst sedan Vanessa Springoras ”Samtycket”. Att svärma för nån random by i Provence känns ärligt talat helt otänkbart simply nu. Vem vet om 50 män med sjuka böjelser att våldta sin nerdrogade grannfru gömmer sig i det pittoreska grannskapet. 

På åklagarens fråga om Dominique Pelicot hade något sexuellt intresse av sin dotter svarade han kategoriskt nej. Han sa sig inte känna igen de där två fotografierna där Caroline ligger blottad och sovande i ett fullt upplyst rum. Inga bevis finns på att hon blivit utsatt för våldtäkt eller övergrepp. Ändå är hon övertygad. Vi som läser blir det också. Det är lite för mycket som pekar i den riktningen. 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.