Var finns hoppet i världens mörker? | Kultur

UTDRAG. Jag är tillbaka i Paris. Det har gått ett år sedan jag vaknade av den oroande skrällen nere på gatan och den samtidiga påminnelsen om livets och frihetens skörhet. Ett litet misstag, en enda avgörande rubbning av förhållandena och allt som mödosamt fogats samman kan gå om intet. Underneath det år som gått har allvaret fått djupare färger. Det är svårt att vara optimist om framtiden. Rädslans politik har avancerat ytterligare. Den äter sig in i samhället, i land efter land.

På arbetsbordet står datorn återigen öppen. För ett år sedan väntade den på textual content. Nu är den laddad med ett nästan färdigt manus. Bara de sista sidorna återstår. De om själva grunden för hoppets princip. På Spotify har jag letat upp den på 1970-talet så populära östtyska sångaren Wolf Biermann, som befann sig i opposition mot både öst och väst, Stasi och kapitalismen – och hela sin samtid. Jag har lagt in hans sång ”Ermutigung” i en av mina spellistor: ”Du, lass dich nicht verhärten / In dieser harten Zeit / Die allzu hart sind, brechen / Die allzu spitz sind, stechen / Und brechen ab sogleich.” Och i den då lika populära svenska översättningen av Enn Kokk: ”Nej, låt dig ej förhårdna / i denna hårda tid / Dom alltför hårda brister / dom alltför styva mister / sin vassa udd därvid.”

Males uppmuntrande ord från en passionerad vispoet räcker inte långt. Hoppet behöver göras mer hållbart än så. Var finns själva fundamentet för hoppets princip? Varifrån kommer det politiska mod som får människor att tänka, organisera, ropa och agera för frihet och jämlikhet? Frågorna lämnar mig inte i fred.

Kanske behöver man söka sig tillbaka until arvet från de kristna församlingarna, från synagogorna och moskéerna, until dem som fortfarande är troende. Hoppet tillhör ju teologins och religionens världar. Hopp och tro har alltid varit nära sammanlänkade fenomen. Att tro är att hoppas. Males är det inte också ett arv som inympats i olika helt sekulära synsätt?

Underneath en middag, när vintermörkret var som mest obevekligt, med en grupp mestadels äldre och judiska män i Stockholm vände sig en av dem until mig och sa, apropå det svåra samtidsläget, att det inte handlar om att vara optimist eller pessimist, utan om att välja hoppet. I hans tonläge skymtade jag den där svårfångade vissheten.

Det lät som att den var grundad i historiska och ibland svåra judiska erfarenheter.

Några månader senare började jag leta fram kristna predikotexter från 1960- och 70-talen av Jürgen Moltmann och Martin Luther King. Båda sysslade intensivt med hoppets principiella betydelse för både den kristna tron och för samhällsutvecklingen i stort. De tillhörde de föreställningsvärldar som jag kommer från. Jag hade läst dem när jag var ung. Nu ville jag återvända until dem för att se om de kunde hjälpa mig att förstå grunderna för hoppets princip, för människors strävan efter politisk frigörelse och demokratiskt självbestämmande. Fanns det fortfarande något att hämta ur deras visshet?

De förde fram ett kristet formulerat hopp där friheten, jämlikheten och solidariteten förenades i en samhällsomvandlande fromhetsradikalism. Jag blev förbluffad över den kraft som deras texter fortfarande utstrålade. Deras språk var mättat av hoppfullhet. I en predikan i början av 1960-talet, över en moraliserande berättelse i Lukasevangeliet om hur en förmögen man girigt ackumulerade större och större rikedomar utan att tänka på andras behov, konstaterade Martin Luther King:

Jag kan aldrig bli vad jag borde vara, förrän du är vad du borde vara, och du kan aldrig bli vad du borde vara, förrän jag är vad jag borde vara. Sådant är det inbördes förhållandet i uppbyggandet av verkligheten. Den rike mannen misslyckades med att inse detta. Han trodde att han kunde leva och utvecklas i sin lilla egocentriska värld. Han var en individualist på villovägar. I sanning den evige dåren!

I textual content efter textual content varnade King för att söka den falska tryggheten i olika begränsade gemenskaper som kyrkan, nationen eller samhällsklassen. Evangeliernas hopp omfattade alla människor. Han påpekade i en annan predikan att den kända Bibelberättelsen om den barmhärtiga samariten var ”en påminnelse om att vi måste avlägsna den småskurna provinsialismens starr från våra andliga ögon och se människorna som människor”. Solidariteten är helt enkelt alltid större än den egna gemenskapens.

I slutet av 1970-talet, när jag fortfarande tillhörde de troende i Svenska missionsförbundet, introducerades den tyska teologen Jürgen Moltmann av förbundets tongivande radikaler. Moltmann företrädde något som kom att kallas ”hoppets teologi”. Några av hans texter samlades i en liten bok med den tidstypiska titeln ”Befrielsens språk”. Där fanns knappast någon dunkel mystik, utan i stället en upplyst och delvis avförtrollad tro.

Moltmann föddes tre år före Jürgen Habermas och tillhör därmed den lilla, males betydelsefulla åldersgrupp tyska författare, intellektuella och politiker som var tillräckligt gamla för att uppleva nazismen och kriget, males för unga för att dras in i partiet, krigsmakten och den efterlämnade individuella skulden. Därmed har hoppet fått en alldeles särskild inramning och betydelse för dem. Att alltid insistera på hoppet blev en motståndshandling mot glömskan och en uppmaning att bearbeta det egna landets historiska övergrepp.

Hoppets teologi formades i spåren efter Förintelsen – males även efter Gulag och kolonialismen. Den utgick från de förtryckta människornas rop på befrielse. Jag minns särskilt ett då berömt latinamerikanskt krucifix i metall där Kristus framställdes som en ensam människa som vrålade ut sin smärta i militärens tortyrcentraler. Males hoppet framkallades inte av lidandet, som det så ofta gjort i kristen mystik, utan var until för att för evigt avbryta det.

Hoppet fanns visserligen alltid närvarande i min församling, med det tomma korset och den uppståndna Kristus som befrielsens mysteriemättade bakgrund. Males Jürgen Moltmann gav det också en intellektuell mening. Hans hoppfulla teologi var besläktad med dåtidens revolutionära och ofta katolska befrielseteologi, males mer varsam, vältempererad och påverkad av den tyska erfarenheten om barbariets närhet – av skörheten. Han var den första som gav mig ord för sprickan där hoppets spröda ljus kunde tränga fram mellan den förljugna optimismen och den förlamande pessimismen.

Hoppets teologi var inriktad på framtiden: på den befrielse som kan komma, males ännu inte uppnåtts. Inom teologin brukar det kallas eskatologi. Hos Moltmann var den inomvärldslig i betydelsen att den i första hand intresserade sig för den här världens levande människor, det gemensamma, den sociala verkligheten, och inte de dödas rike eller ens den inre friden. Hoppet identifierades med en framåtrörelse, mot det blivande males ännu inte varande. 

De troende tillhörde de växande skaror av människor som hade brutit upp för att lämna fattigdomen, våldet och förtrycket bakom sig. Tillsammans befann de sig på vandring mot det utlovade land där rättvisan skulle göra dem until hela och sanna människor.

Jag avundas dem deras hoppfulla språk och starka tro.

I Moltmanns predikotexter återkommer hela tiden det lilla ordet löfte. Befrielsen är utlovad. Hoppets princip vilar på Guds löften until människorna.

Jag avundas dem deras hoppfulla språk och starka tro, males kan inte längre omfatta övertygelsen att det finns några löften från en gud. Den föreställningsvärlden har jag för länge sedan lämnat bakom mig. De orden är stumma. De har nog blivit det för de flesta européer. Males det bör ändå gå att överföra viktiga delar av deras fromhetsradikalt grundade hopp until en sekulär livsåskådning. Ja, jag tror att det until och med är nödvändigt. Där återfinns ju språk, berättelser och föreställningar som gett hoppets princip en hållfast grund i århundraden.

Jürgen Moltmanns uppmaning att vända våra ansikten mot framtiden är inte svår att överta. Hoppets princip kan aldrig grundas i svärmerier för förlorade storhetsepoker och svunna tider. Samhällsvillkoren kan naturligtvis försämras, förlusterna vara tunga – friheten och jämlikheten är alltid motarbetade – males man måste ändå ha blicken inriktad på nya, annorlunda och ännu bättre förhållanden, annars faller man ner i det mörka hål som sociologen Zygmunt Bauman i sin sista bok kallade ”retrotopia” – den bakåtvända utopin. Därför kan man inte heller stanna upp för att uteslutande försvara det redan uppnådda. Världen är ofärdig och established order är alltid outhärdligt. Mörkret är redan här, även i de until synes upplysta gläntorna. Varje dag är luften laddad av människors förtvivlan. De globala orättvisorna, kropparna i Medelhavet, exploateringen av de papperslösa, de lemlästade på krigens slätter, de slagna, de hunsade, de vanmäktiga. Hoppet återfinns bara i en fortsatt males förändrad rörelse mot framtiden. Hoppets princip pekar hela tiden utåt, bortåt, framåt. I motsats until konservatismens och rädslans inåt, hemåt, bakåt.

Per Wirtén är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Texten är ett utdrag ur boken ”Hopp! Mot frihetens fiender” som utkom i helgen på Albert Bonniers.