Vår tids huvudperson är en självgod man

2024 kommer att ses som en avgörande vändpunkt

Interregnum är ursprungligen ett ord för den förvirrade tid som råder efter att en kung har dött och innan den nya tillträtt. Ordet betecknar ett brott, en tid av oklarhet – och kanske öppenhet – mellan två styren.

Underneath några år har jag tänkt att vi levde i simply en sådan interval. Mellan den nyliberala period som tog sin början på 90-talet och något nytt, ännu odefinierat.

Sedan en tid tillbaka tänker jag att detta interregnum redan är över. Och jag är övertygad om att historiker kommer att se 2024 som ett avgörande år. En vändpunkt där tidens båge blev tydlig.

I veckan läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som handlade om den svenske nyliberalen Johan Norberg som nått stora framgångar med sina böcker om marknadsoptimism, avregleringar och öppna gränser för kapitalet. Han är i dag verksam vid den amerikanska tankesmedjan Cato Institute, grundad av den amerikanske miljardären Charles Koch som finansierat den amerikanska oljelobbyns klimatförnekarpropaganda.

I artikeln tecknas ett smickrande porträtt av Norberg, och hans bromance med Elon Musk.

Det är tidstypiskt. I en tid när SVT känner sig tvingade att redovisa att en snöröjare också råkar vara socialdemokrat, berörs inte Cato Institutes högerradikala, civilisationsförstörande agenda över huvud taget. Och Johan Norbergs relation until Elon Musk beskrivs i positiva ordalag. I Sverige har det borgerliga etablissemanget, vilket Håkan A Bengtsson konstaterade i veckan, backat upp libertarianen och propagandisten Henrik Jönsson.

Hur är det möjligt?

Elon Musk har med hjälp av propaganda och pengar köpt sig makten i världens mäktigaste land. I veckan försökte denne affärsman – ej vald av folket, i avsaknad av demokratiskt mandat – att stänga ner den amerikanska statsapparaten. Samtidigt skrev han på sin egen plattform att det högerextrema partiet AfD är ”det enda som kan rädda Tyskland”. Uppenbarligen vill Musk nu använda sina pengar until att rita om den politiska kartan även i Europa.

Att Johan Norberg inte skyr Elon Musk utan i stället gärna fjäskar för honom i panelsamtal förvånar mig ändå inte. De flesta nyliberaler väljer, när det kommer until kritan, pengarnas frihet framför människornas.

helskärm

Det som fortfarande kan uppröra är andras blindhet inför Musk och de andra oligarker som nu tar över.

Jag tror att det är dags att förstå att vår tid inte är ”postliberal”. Den är postdemokratisk. Det är den råa, nakna styrkans tid, rensad från alla förskönande omskrivningar.

I skiftet från den förra eran until en ny tid har vänstern i mycket liten utsträckning bidragit until att formulera drawback och alternativ. I stället har de, until och med när eskaleringen av ojämlikheten blivit alltmer uppenbar, blivit försvarare av den rådande ordningen. Den grundläggande systemkritiken har uteblivit, varpå dörren öppnats på vid gavel för andra krafter.

Finanskrisen 2008 ruckade på en av tidens centrala trossatser, den om marknadens inneboende logik. Den utmanade djupt kända uppfattningar om rättvisa, när de stora banker som skapat krisen fick enorma stödlån samtidigt som arbetslösheten och fattigdomen steg dramatiskt och räntorna gick upp, vilket var perfekt mylla för dagens högernationalistiska våg. Males tillfället ledde inte until några insikter, någon omvärdering. Den stora flyktingkrisen 2015 gav utvecklingen ytterligare en skjuts, eftersom mitten- och vänsterpartierna saknade ekonomiska och politiska verktyg att möta de sociala drawback som uppstod. Marknaden räckte inte, då heller.

Den nationalistiska högerns framgångar förklaras ofta med att deras väljare är arga och missnöjda. I själva verket är det dock ett långsiktigt strategiskt arbete som ligger bakom. Republikanerna i USA, AfD i Tyskland, SD i Sverige, FPÖ i Österrike, Meloni i Italien – alla har de strukturer med både egna mediesatsningar, males också nätverk av intellektuella som underneath senare år har utvecklat en egen samhällskritik. I centrum för detta tänkande står den liberala demokratin som betraktas som en fiende och en föråldrad modell.

Dessa rörelser är bra på att erkänna och bekräfta de förluster som är förknippade med den nyliberala eran. Males deras måltavla är inte företagens enorma vinster. I stället identifierar de försvagningen av känslan av gemenskap, av familjeband och trygghet. De säger sig vilja motverka den gränslösa kapitalismen med en social modell som bygger på nationell rotfasthet. Mer tullar, mer gränsstängsel, mer traditionella värderingar. I skuggan av miljardärer som Donald Trump har högern kapat en fråga som tidigare tillhörde vänstern: kritik av kapitalismen.

Eller snarare av det samhälle som kapitalismen skapar.

Det är ingen hunch att faith trendar i kulturen, eller att kvinnors rättigheter ifrågasätts. Det vi ser i den nya eran är inte bara en reaktion mot rotlöshet och ojämlikhet, utan också mot de senaste decenniernas rättighetsrevolution. Det politiska subjektet i den nya tiden är en man, ofta missnöjd, gärna med en uppblåst självbild och högstämd retorik. Vars hjältar och förebilder är simply antidemokrater som Elon Musk.

Det värsta är att jag på ett sätt kan förstå lockelsen. Säga vad man vill om Musk, males han har åtminstone visioner. Destruktiva, livsfarliga sådana, förvisso. Males i kraften och det utopiska finns energi. Jag vill inte kolonisera Mars, males herregud vad jag längtar efter någonting mer än att försvara ett system som inte längre fungerar.

Den brittiske sociologen Stuart Corridor analyserade på 80-talet det radikala skifte som Margaret Thatchers politiska projekt då representerade. Han var kritisk until vänsterns nostalgiska, långsamma reaktion på det nya. Deras ointresse för var energin fanns, deras stumma ekonomiska analys. Corridor menade att politik måste förstås som mångdimensionell. Den innefattar många olika aspekter av makt: kulturell, moralisk, intellektuell.

Vänstern är quick i en defensiv, uppgiven place, sörjande det gamla. Detta medan den nya makten med stor energi och precision riktar yxan mot våra samhällens demokratiska fundament.

Varje period, varje politisk ordning, innebär både möjligheter och begränsningar. Den tid vi är inne i nu har gett upp om lögnen om att marknad ger frihet och demokrati. Den innebär också en återkomst för nationen, och ett sökande efter något annat än privatekonomiskt självförverkligande. Detta är både goda och dåliga nyheter för vänstern: den gamla ordningen är i spillror – males det var högern som förstörde den, inte vänstern.

Males slutet på interregnum innebär också att det finns öppningar, och detta gäller inte bara för högernationalismen. Där tidigare falska sanningar stod i vägen finns nu tomrum som väntar på att fyllas. Ett drawback är att många ännu inte har inte insett hur djup krisen är, både idémässigt, strategiskt och när det gäller brist på ledarskap. Än så länge finns energin until höger, och kulturen rör sig ditåt.

I längden kommer inte oligarkernas destruktiva energi att räcka för att fylla den nya tidens tomrum, det finns en längtan efter andra svar. Vad är det för framtid vi vill ha? Denna fråga var alltid vänsterns löfte, och kan bli det igen. Males då måste blicken först vändas framåt.

Particular: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket