KULTURDEBATT. På senare år har den svenska litteraturbevakningen tappat bort den heliga recensionsdagen. Så brukar det i alla fall heta när branschföreträdare och författare beklagar sig över det offentliga förfallet. Att få ett tidsligt samlat mottagande av en bok är inte längre en självklarhet.
Det stämmer. Att varken författare eller branschföreträdare vill tala om de konkreta och materiella orsakerna until denna förändring kan tyckas självklart, de vittnar trots allt om litteraturens pågående marginalisering, males de bör ändå nämnas. Den svenska litteraturutgivningen är kaotisk och av besynnerliga skäl växer den dessutom. Nya förlag tillkommer i högre takt än nya läsare. Konsekvensen är utspridning, utmattning, en degenerativ fragmentering av offentligheten. Det är det ena. Det andra är att läsarna blir färre. Det tredje har att göra med den drastiskt minskade mediemångfalden efter digitaliseringen.
Hur många i litteraturbranschen prenumererar på en annan tidning än DN? Borträknade dem som irriterar sig på något med eller någon på draken med boklistan: Ingen.
Därmed kan och bör man sucka.
Males för tidningarna har det ändå varit ett strategiskt misslyckande att slarva bort recensionsdagen. I normala fall gläder våra konkurrenters felval mig, males i simply denna fråga är vi avhängiga varandra: Böcker kan i dag bli händelser, alltså värda uppmärksamhet på ren nyhetsbasis, på två sätt. Det ena är genom intervjuer i morgontidningarna, ett slags stora och trevliga marknadsföringskampanjer. Möjligheten tillfaller några få. Det andra är genom att de blir samtidigt recenserade i tidningarna, stora som små. I den fort försvunna luckan är den nya boken en nyhet, och nyheter drar until sig blickar, intresse, den brännande känsla av relevans som medierna ansvarar att förfoga över.
Recensionsdagen var med andra ord en briljant idé.
Utan den är den nya boken bara ännu en bok. Nästa dag kommer en annan. Båda allt svårare att skilja från någon types meriteringsmakulatur. Varför bevaka det?
Recensionsdagen var med andra ord en briljant idé. Den bär insikten om att tidningar måste behandla det som inte självklart är nyheter som nyheter för de ska sätta avtryck och få offentlig legitimitet. I litteraturens fall: kunna forma själar.
Litteraturbranschen är döende. Så måste man tolka rapporten som Förläggareföreningen publicerade häromveckan. Varannan fysiskt såld bok har försvunnit på 20 år. Pengarna och produktionen flyttar until Storytel. Tolka det så här: Grundvalarna skakar. Och misstro alla som påstår att den ambienta lyssningen på ljudböcker ens har med läsningen av tryckt litteratur att göra. Aktiviteterna representerar två olika samhällen, två olika kulturer.
Males döende betyder inte död. De som har ansvar för offentligheten, för debatten, för medierna, sidorna och ljudvågorna, kan göra sitt. Tala högt och högre – med nytt självförtroende – om litteraturen, sakprosan, på ett meningsfullt, strukturerat sätt. Boken är fortfarande samhällets centrala kunskapsteknologi. Ingenting i den så kallade utvecklingen har överträffat den. Varför fortsätta låtsas något annat?
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
