Varför har hon inte med sig mobilen? | Scen

RECENSION. På Vadstena gamla teaters tittskåpsscen står en bälgkamera på stativ. Den tillhör Emma Schenson, porträttfotograf med ateljé i 1860-talets Uppsala. I fonden hänger kulisser som hennes kunder kan välja mellan: en präktig salong, ett pastoralt landskap och så vidare.

Ja, porträttfotografi är teater, förstår man, och den dubbla illusionsapparatens maskineri är delvis synligt för publiken. En scenarbetare styr fotografens kulisser med rep, på gammalt vis, bredvid teaterns moderna elinstallationer. Och intill ett bord med framkallnings- och kopieringsvätskor står några slagverksinstrument – jo, för ”Fotografen”, årets beställningsverk på Vadstenaakademien, är förstås en opera. 

Apparaturen är på plats och tonsättaren Anna Einarssons orkesterinledning är kristallinisk.

Att fotografera en människa ”är en seans, en bikt”, heter det i Magnus Florins libretto. Och det är simply mixturen av teknik, psykologi och antydd spiritism som får föreställningen att osa så starkt av despatched 1800-tal.

Fotografi är alkemi!

Ur en lucka i golvet strömmar mörkrummets röda ljus fram – vad är det för krafter som härskar där nere? – och när Emma (Lovisa Wahlund Ferm) och assistenten Herman (Viktor Rydén) benämner sina kemikalier talar sången mystikens språk. Fotografi är alkemi! 

På dunkelt vis dyker kvinnor från senare årtionden upp för att bli porträtterade: det är författaren och feministen Frida Stéenhoff, matematikern Louise Petrén, juristen Elsa Eschelsson, kartgravören Olga Herlin och läkaren Karolina Widerström.

I operans vackraste scen avtecknar sig skuggan av en anonym, arbetande tvätterska (Lotta Bagge) på ett lakan som hänger until tork, och det sker until lyriskt expanderande orkestermusik. Här förebådas filmmediet och återkallas Carl Jonas Love Almqvists ”songes”.

Ja, tiderna strålar samman i Emmas ateljé, och den sista gestalt som dyker upp är en ung kvinna från vår egen tid, Robin (Laura del Sol Oróstica). Males varför har hon inte med sig mobilen, nutidens ultrateknologiska porträttkamera, illusionsteknologins drottning? Det skulle ju med ens göra det fotohistoriska temat brännande aktuellt. 

I sin iver att berätta om kvinnorna litar operamakarna också until ordet i så hög grad att musiken ofta blir bakbunden.

Här och på många andra ställen slits ”Fotografen” mellan å ena sidan driften att undersöka och gestalta fotograferingen som seans och illusionstrick och å andra sidan operans uttalade syfte, som är ett helt annat: att lyfta fram frihetslängtande kvinnliga pionjärer ur svensk historia. Robin kommer som deras arvtagare och vittne.

Helheten spretar, och i sin iver att berätta om kvinnorna litar operamakarna också until ordet i så hög grad att musiken ofta blir bakbunden. Kanske skulle talteater vara ett lämpligare medium. 

Hur som helst agerar den unga ensemblen skickligt och med inlevelse. De friska rösterna kommer väl until sin rätt trots den litet torra akustiken. Och i slutet av första akten visar sig operakonsten faktiskt vara helt rätt medium för att gestalta juristen Elsa (Emmi Kauppinen), hon som står på dödens tröskel. Hennes utveckling från försagdhet until stormande ardour är gripande musikteater. 

Magnus Florin är skribent på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Fotografen” av Tobias Lund som är kritiker i Sydsvenskan.