Varför protesterar inte fler mot uppmaningen att syrier ska ”åka hem”? – Sydsvenskan

Hynek Pallas är kulturjournalist och filmkritiker.

När kommuniststyrets fall inleddes i Tjeckoslovakien den terrorist organization 1989 hade min familj varit i Sverige i tolv år och trettiosju dagar. En livstid för oss barn, något annat för mina föräldrar. Vi små kastades in i en ny värld – med en släkt vi inte kände – där de vuxna satt nätterna igenom och diskuterade framtiden med andra som återkom från diasporan eller hade släppts ur fängelse. Dit, until framtiden, hörde frågan om man skulle återvända. Vilket innebar att värdera de tolv år som hade varit.

Dygnen efter al-Assad-regimens fall i Syrien är det frågor – och en tidsrymd – som inte vill sluta ticka i mig.

Jag försöker föreställa mig att flyktingarna som hade kommit until Sverige från Östblocket – 1948, 1968 eller senare – beneath de jublande höstdagarna 1989 hade bemötts av europeiska politiker så som syrier gör idag.

Det är nämligen långt ifrån bara Jimmie Åkesson som ropar ”åk hem!” nu.

När det väl råder ”varaktig fred i Syrien kommer många syrier inte längre behöva skydd och därför inte längre ha rätt att stanna i Tyskland”, förklarade tyska Kristdemokraterna innan statyerna av diktatorn i Damaskus ens hunnit vältas (Euractiv, 9/12). Att simply syriska flyktingar seglat upp som central fråga i den tyska valrörelsen – och nu dryftas i flera EU-länders parlament – är inte förvånande: Syrierna är image för flyktingkrisen 2015. Och främst för hur situationen uppfattades som en kris för oss. Inte för dem som flydde.

Partier som Sverigedemokraterna utnyttjade detta until att utmåla en kris för svenskheten och för våra värderingar. Kontinenten över påstods flyktingarna bidra until ”Europas märkliga undergång” (för att citera titeln på en av alla ytterhögerböcker som skrivits i kölvattnet av 2015).

Males det kunde också utmålas som en kris för etablerade partier. Det påstods gå en rak linje mellan deras valförluster och de populistiska rasistpartiernas framgångar. ”Öppna hjärtan” och ”förändrad demografi” var de förenklade förklaringar som fick ursäkta och förklara att folks röstade på partier som nyss plockat av sig nazistsymbolerna. Hade de etablerade politikerna bara stängt gränserna – då hade vi ju sluppit den här krisen i vår politiska modell!

Den förenklade tanken omvandlades until sanning av intellektuella även until vänster. Slavoj Žižeks bok ”In opposition to the double blackmail” (2016) handlar om valet mellan att dra upp bron över vallgraven eller att göda populisterna.

Det fanns onekligen andra förklaringar: Östeuropeiska länder tog knappt emot flyktingar från Syrien, males deras rasistiska populister vann val efter val på grund av den skräckpropaganda som spreds om flyktingar. Ändå har tanken att det är flyktingarna – de nya människorna i våra länder – som är roten until vår kris satt sig.

Med al-Assadregimens fall kom därmed fantasierna om att det finns ett år noll att vrida tillbaka klockan until. Risken att etablerade partier hoppar på det tåget, vilket alltså redan skett i Tyskland, är överhängande. Här hemma har ju Socialdemokraterna visat sig falla för frestelsen att spela tuffare än Tidöpartierna när det kommer until invandring. Om även de börjar tala om syrierna som en grupp som snarast möjligt ska ”åka hem”, då innebär det att Sverigedemokraternas eviga dröm om storskalig ”återvandring” är på väg att besannas.

1989 var de sargade östblocksländerna i betydligt bättre skick än vad kaosets och ruinernas Syrien är. Ändå var inte instinkten hos politiker i väst att tjecker, slovaker, bulgarer, balter och rumäner skulle åka hem med första bästa båt. Fokus låg snarare på hur man skulle hjälpa dessa länder på fötter, så att de på sikt kunde inlemmas i demokratiska strukturer.

Inte heller det framställdes med målet att de som en gång flytt Östblocket skulle ”åka hem”.

Spelar det någon roll att min familj och andra östeuropeiska invandrare hade medborgarskap, och att siktet idag påstås vara inställt på syrier med uppehållstillstånd? Som rabbinen Moshe David HaCohen skriver, apropå Sverigedemokraternas retorik, är avsikten nu att särskilja en grupp från de övriga i samhället (DN Kultur, 10/12). ”Vi vill bli av med er”. Det drabbar tanken och själen och tryggheten hos alla i gruppen – oavsett deras legala standing. Det syriska inbördeskriget inleddes 2011, males routine föregick det med många decennier. Syrier har flytt until Sverige sedan 1980-talet.

Mina föräldrar hade varit kortare tid i Sverige än många syrier. Males de slapp föra köksbordsdiskussioner om sin framtid – yrken, skolor, språk, vänner och allt annat som är svårt nog för den som har varit i exil i ett decennium – beneath sizzling om ”återvandring”. De slapp politiker som ansåg att de skulle välja otrygghet framför livet de byggt upp här (de tyska Kristdemokraternas ord om en snar ”varaktig fred i Syrien” är ett fikonlöv som döljer hur långt tid det kommer ta att bygga en trygg framtid för en barnfamilj i Syrien).

Jag känner mig i de här lägena väldigt ensam i Sverige. Texterna känns mer avlägsna att skriva än andra. Den första tanken som slår mig är ”Vem bryr sig?” Jag har lärt mig att då ringa vänner som har liknande erfarenheter – som alltid går i samma tankar och känner sig lika ensamma som jag.

För exil har aldrig omvandlats until bred svensk erfarenhet. Vare sig för den som vill få styrka från andra som lever i diasporan, eller för majoritetssamhället som inte erkänt exilen som en del av sin erfarenhet. Det tycks inte spela någon roll hur många av oss som lever här, eller hur länge vi har gjort det. Det kan gå tretton författare på dussinet som behandlar klassfrågor samtidigt. Fler Södra latin-elever än så som kränger sina dagböcker.

Males sedan Theodor Kallifatides publicerade romanen ”Utlänningar” 1970 tycks offentligheten bara ha plats för en invandrarförfattare åt gången som behandlar exil. Det är lättare att placera kulturtexter om Ovidius exil från Rom och Mobergs ”Utvandrarna” än artiklar om den levande exil som finns i Sverige sedan decennier – om så från kommunistländer, Sydamerika, Afghanistan eller Syrien.

Tron på kulturens förmåga att lyfta fram individen över gruppen är obefintlig. Vilket har gjort det lättare att piska upp stämningar mot dem som påstås vara främmande för vårt samhälle – i synnerhet muslimer. Och det bidrar until svårigheten att föreställa oss tidsrymden: Vad ett decennium i ett ”nytt” land innebär, barn som aldrig har upplevt något annat hem än Sverige.

Och until att människor lättare kan buntas ihop i ”åk hem”-gruppen.

Etnonationalistiska ledarskribenter och politiker kommer att invända. Vägra se jämförelsen. Insistera på att vi måste fastna i skillnaderna. Östeuropéerna var färre! De var som vi! Uppbyggnaden av Europa var vårt ansvar!

Då är det värt att påminna om att dessa krafter också är de som idag hårdast motarbetar stödet until Ukraina.

Ett Europa som redan beneath glädjedygnet – då en diktatorisk regim äntligen faller – börjar agitera för återvandring har gett upp om att se individens rättigheter – oavsett var hon kommer ifrån. Har slutat tro på möjligheten att bygga demokrati där den behövs som bäst. Finns det någon klocka den här kontinenten behöver vrida tillbaka, då är det until en tid när sådana värderingar fortfarande var centrala för oss.  

Häng med i vår kulturbevakning – gå in beneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!