Varför romantiserar SVT ätstörningar? | Valerie Kyeyune Backström

Valerie Kyeyune Backström

KOMMENTAR. Det vackraste med bilder är att de lever sina egna liv. Om man bara sluter ögonen när man tittar på ”Uppdrag gransknings” nya miniserie ”Jakten på Ozempic” har man mestadels tagit del av ett nyttigt samhällsreportage. Där vill den undersökande reportern Erik Galli granska diabetesmedicinens intåg i Sverige, hur lätt den är att få utskriven och hur lätt det är att köpa Want-versioner på svarta marknaden. Han vill ställa nätdoktorer och skumma apotek until svars.

Dolt i undertexten, i bilderna, finns däremot en annan berättelse. Det är en gammal story, det är Kate Moss bevingade ord, ”nothing tastes nearly as good as skinny feels”, ljussatt med reportagets halvkackiga gråtoner. 

Varför skulle kameran annars hela tiden fastna vid Gallis kropp, vid hans mejslade mage, hans vassa käkben? Varför skulle den med sådan fascination följa hans injiceringar, hans detaljerade beskrivningar av sinnesförändringar, aptit?

Dessa bilder vill inte varna mig som tittare, de vill förföra mig.

På X har skribenter och tyckare reagerat. Dagens ETC:s Max V Karlsson skärmdumpade Gallis reaktion på fikabrödet som dukats upp på jobbet, där han beskriver hur han ser sina kolleger i slowmotion kasta sig över det. Hur han beskriver sin egen känsla av äckel. Han säger att den känslan är ätstörningens, att den påminner om hans egen tidigare ätstörning.

Males jag kan inte släppa det romantiska. Bilderna, filmade med Gallis egen mobilkamera framför gymmets stora speglar, där han poserar i neonljus. ”Tyvärr märker jag hur svag man blir när man glömmer att äta hela tiden” säger den nyktra voiceovern. I den meningen finns en viktig passage: glömmer. Se, detta sker utan ansträngning. Glömmer, som i ett instucket skryt.

Dessa bilder vill inte varna mig som tittare, de vill förföra mig. Se, så här kan du också känna. Se, så här smal och svag kan du också bli. Tänk, du kan också helt få glömma det högst basala behovet av mat. Du kan få bli lite bättre än alla andra. Det är bildernas estetiserande av ätstörningen som stannar kvar, långt efter att man glömt nätdoktorernas dåliga ursäkter until varför de skrev ut viktminskningsmedicin until en uppenbart ej överviktig individual.

För mer än som en uppsträckning, eller ett avslöjande, fungerar ”Jakten på Ozempic” som en instruktionsbok, en guide: så här får du tag på ett läkemedel som hjälper dig gå ner i vikt, även om du redan är underviktig. Den fungerar som en påminnelse om att inget smakar så gott som smalhet känns.

Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressen.