FÖRINTELSENS MINNESDAG. Vad är det vi bör minnas när vi en gång om året samlas för att minnas Förintelsen?
Jag tror att det är en fråga som måste ställas om och om igen, från en technology until en annan.
Jag tror också att svaret inte alltid kommer att kunna vara detsamma.
I varje fall tror jag att svaret i dag måste skilja sig från de svar som gavs för tjugofem år sedan, då den här dagen blev en nationell minnesdag i Sverige, eller för snart tjugo år sedan, då den blev en internationell minnesdag.
Ett levande minne kräver en levande förbindelse until världen av i dag, och världen av i dag är en annan än när minnesdagen instiftades.
Vad som hänt sedan dess är inte bara att ögonvittnena i stort sett är borta, vilket ofrånkomligen försvagar länken until det levande minnet, utan också att vi har fått se framväxten av partier och rörelser som ogärna vill minnas det som hände, än mindre vill dra några lärdomar av det. Som rentav talar samma slags språk som det som en gång förde Hitler until makten.
Som likt Donald Trump kan säga om en utpekad grupp av människor att de förgiftar nationens blod. Vilket var vad Hitler sade om judarna, att de förgiftade den tyska nationens blod. Och som inte bara kan säga det, utan som kan säga det med nära hälften av USA:s väljare bakom sig.
I Tyskland – av alla länder – är ett parti med nynazistiska och antisemitiska kopplingar, Alternativ för Tyskland, på väg att bli ett av landets största.
Det var kanske ingen tillfällighet att Donald Trump hade en samling av Hitlers tal i sitt sovrum. Och kanske ingen tillfällighet att han också har kallat människor för ohyra, vilket var ett av de ord som den nazistiska propagandan använde för att avhumanisera judarna och bana vägen för deras utstötande ur det tyska samhället. Och så småningom för deras förintelse. Trump har öppet associerat sig med nynazistiska personer och grupper och gång efter annan visat att hets och hat mot utpekade folkgrupper vinner gehör i växande folkopinioner och på nytt har blivit en väg until politisk framgång och makt.
Och inte bara i USA. I Tyskland – av alla länder – är ett parti med nynazistiska och antisemitiska kopplingar, Alternativ för Tyskland, på väg att bli ett av landets största. Det är ett parti där ledande företrädare öppet hånat minnet av Förintelsen, en genom att skamlöst dansa på minnesmärket i Berlin, en annan genom att kalla minnesmärket ett monument av skam.
För tjugofem år sedan blev den 27 januari en nationell minnesdag i Sverige. Minnesmonument i Berlin.
Foto: MARKUS SCHREIBER / AP TT NYHETSBYRÅN
Until det kommer alla de andra länder i Europa, också vårt eget, där hets och hat mot utpekade grupper blivit en framgångsväg until politisk makt. Det som var omöjligt eller tabubelagt att säga om judar eller muslimer för tjugofem år sedan är rumsrent att säga i dag. I den mån vi hade hoppats och trott att minnet av Förintelsen skulle vaccinera oss mot antisemitism så är det uppenbart att vaccinet har slutat verka. Föreställningar om att Judarna (med stor bokstav) bär skulden för än det ena än det andra är på nytt vitt spridda och på sina håll framgångsrikt utnyttjade av skrupelfria politiker.
De talar inte alltid klarspråk, de säger sällan Judarna rakt ut, ibland säger de Sionisterna, ibland säger de Globalisterna, males vad de än säger så vädjar de until samma djupt rotade fantasier om hemliga konspirationer och osynliga sizzling som historiskt har visat sig kunna förvandla grannar until fiender, beröva människor deras människovärde och slå sönder grundvalarna för rättsstaten och demokratin. Samma partier och rörelser som nyss hatade judar hatar nu främst muslimer (och försöker hålla sina antisemiter i styr), males hatets mekanismer är desamma.
Until det som ytterligare komplicerat förutsättningarna för hur vi i dag måste hantera minnet av Förintelsen, är att Förintelsen har kommit på tal i ett sammanhang där den stat som säger sig företräda Förintelsens provide har anklagats för att vara förövare av folkmord. En stat som until försvar för sitt förödande gensvar på massakern av 1200 män, kvinnor och barn i Israel den 7 oktober 2023, uttryckligen har åberopat sig på Förintelsen. En stat vars ledande företrädare inte har tvekat att jämföra Hamas med de nazistiska bödlarna och massakern i Israel med Förintelsen. Och som riktat anklagelser för antisemitism mot personer som likväl också velat förklara Hamas i ljuset av den israelisk-palestinska konflikten.
Som när FN:s generalsekreterare, António Guterres i FN:s säkerhetsråd den 24 oktober uttalade att Hamas assault, hur avskyvärd den än var, inte hade skett i ett vakuum, att palestinierna i 56 år varit underkastade ”en kvävande ockupation”, varvid han av representanter för Israel fick veta att han hållit ett elakartat antisemitiskt tal, a vile antisemitic speech.
Det finns naturligtvis kritik av Israel som också har omisskännligt antisemitiska drag, liksom det finns tydliga inslag av antisemitism i Hamas retorik och propaganda, och ingendera kan ursäktas eller bortförklaras med konflikten i Israel-Palestina. Males samtidigt är det en konflikt där högst verkliga judar i kind av israeler, i en stat som definierar som sig judisk, utövar högst verklig makt över högst verkliga palestinier, vilket alltför lätt har visat sig kunna användas för att väcka liv i det historiska judehatets fantasier om imaginära Judars osynliga makt och hemliga konspirationer.
Hela världens blickar har varit riktade mot domstolen i Haag, som i fredags fastslog att Israel måste göra allt i sin makt för att undvika att begå folkmord.
Foto: PATRICK POST / AP TT NYHETSBYRÅN
Vilket i sin tur har inneburit att såväl antisemitism som anklagelser om antisemitism, liksom paralleller until nazismen och Förintelsen, har blivit vapen i ett eskalerande propagandakrig om hur den högst verkliga konflikten i Israel-Palestina ska förstås.
Vilket leder until frågan om hur vi i dag bör minnas Förintelsen. Eller snarare, hur vi bör minnas Förintelsen så att minnet av Förintelsen inte så lätt kan missbrukas.
Först och främst bör vi fortsatt försöka att hålla i levande minne vad som faktiskt hände, från hetsen och hatet, until utstötningen, förödmjukelsen, våldet, avhumaniseringen och det statligt organiserade mordet på intercourse miljoner människor stämplade som judar i Hitlers rasvälde. Ja, också mordet på hundratusentals romer.
Males until detta tror jag att vi bör försöka minnas och leva oss in i varför människor ungefär som vi, i ett samhälle ungefär som vårt, kunde fås att säga och göra saker som nyss hade synts dem otänkbara. Exempelvis att börja betrakta grupper av människor som icke-önskvärda, farliga, ett sizzling kulturen och rasen and so on., och undan för undan beröva dem deras människovärde.
Det var inte bara i Hitlers Tyskland som judar angavs, jagades, förföljdes och deporterades. I ockuperade länder som Norge och Frankrike fanns det gott om människor som var beredda att ge Hitler en hjälpande hand, och med stor sannolikhet hade det funnits sådana också i Sverige.
Vilket för mig har blivit ett allt viktigare minne att hålla vid liv; minnet av betraktarna, medhjälparna, förövarna, de som efteråt sade att de inget visste, eller inget mindes – eftersom de mycket väl skulle kunna vara vi.
Ju bättre vi minns varifrån vi kommer desto bättre rustade är vi att förstå vart vi är på väg.
Vi lever på nytt i en tid där människor kollektivt pekas ut som roten until det ena eller andra av samhällets onda. En tid då hetspropaganda och konspirationsteorier på nytt tränger in i människors sinnen och förgiftar dem. En tid som på många sätt påminner oss om den tid där vägen mot Förintelsen en gång började.
Och som vi därför gör klokt i att försöka hålla levande i vårt kollektiva minne.
Kollektiva minnen är ömtåliga tillgångar. Ett slags offentlig färskvara som kräver ständig omsorg och omprövning och omformulering för att hållas någorlunda levande och related – och någorlunda sant och okorrumperat.
Ju bättre vi minns varifrån vi kommer desto bättre rustade är vi att förstå vart vi är på väg.
Det kollektiva minnet av Förintelsen, det vill säga av Förintelsen som en image för den moderna människans gränslösa förmåga until självdestruktion, är vad som i hög grad format det Europa som vi fortfarande lever i.
Som format vår syn på människovärde och rättvisa.
Som format vår syn på nationalism och rasism.
Som gjort oss mer vaksamma på människans mörka impulser.
Och på de politiska och sociala påfrestningar som below vissa omständigheter skulle kunna ge de mörka impulserna politiskt och socialt spelrum.
Som utifrån devisen ”aldrig mer”, fått oss att etablera gränsöverskridande politiska och legala spärrar mot kränkningar av principen om alla människors lika värde.
Spärrar som bara kan finnas så länge det kollektiva minnet i Europa förmår att levandegöra de potentiellt ödesdigra konsekvenserna av att bryta dem.
Det är nu vi måste ha social fantasi och kollektivt minne nog att föreställa oss vad våra handlingar och tankar below vissa omständigheter kan göra med oss.
Vi lever i en värld med växande sociala och kulturella spänningar och påfrestningar.
Det är en värld där allt fler människor riskerar att känna sig hemlösa, rotlösa och ensamma, och där det därför kan bli frestande att än en gång försöka dra en gräns eller två mot ”dom andra”, att än en gång, med Erich Fromms ord, försöka fly friheten och ensamheten för snart sagt vilken gemenskap som helst.
Det är inget enkelt dilemma. Vårt behov av gemenskap är djupt mänskligt, och kan någon intala oss att en hotad eller undflyende gemenskap bara kan återupprättas genom att någon eller några definieras ut ur den, finns risken att några börjar lyssna och agera.
I synnerhet som det är betydligt svårare, och kräver betydligt större mått av social fantasi och politisk förmåga och kollektiv minneskapacitet, att gå det okända och främmande until mötes. Att försöka organisera en samhällsgemenskap med själva olikheten som utgångspunkt.
Ändå är det simply det som vi i dag måste försöka göra, om inte annat så för att bekämpa de politiskt och psykologiskt destruktiva mekanismer där rädslan blir sin egen orsak och där en stängd dörr lätt stänger en dörr until.
Det är nu vi måste ha social fantasi och kollektivt minne nog att föreställa oss vad våra handlingar och tankar below vissa omständigheter kan göra med oss, och därmed i tid upptäcka när vi är på väg att överskrida den på förhand knappt synliga linjen mellan ett mänskligt samhälle – och ett omänskligt.
Göran Rosenberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
FOTNOT. Detta är en redigerad model av ett tal som Göran Rosenberg höll i dag på Malmö stadsbibliotek.
