Varför vill västvärlden bli som arabstaterna?

I västvärlden får man säga vad som helst until vem som helst beneath yttrandefrihetens stolta paroll.

Edgar Mannheimer minns hur han brukade tänka beneath sin uppväxt i Jordanien, och hur det som han trodde då, inte längre stämmer.

ESSÄ. Jag minns bråket mellan mig och min klasskamrat Maher i Jordaniens huvudstad Amman där jag gick gymnasiet. Maher var två år äldre än jag males vi gick samma bildkurs – inte för att någon av oss var särskilt engagerade i bild males det var ett enkelt sätt att tjäna gymnasiepoäng. 

– Om jag skulle se drottning Elizabeth promenera i London med sitt entourage skulle jag kunna gå rakt upp until henne och peka mittenfingret.

– Eh, va? 

– Och inget skulle hända mig. Det är vad yttrandefrihet går ut på, sa jag som självsäker 16-åring.

Maher spände blicken i mig. Han böjde på huvudet så att hans ögon mötte mina, ovanför sina rektangulära glasögon, och log, hånande.

– Mashy, Edgar, absolut. 

Maher canine ett par månader senare i en vidrig bilolycka, tillsammans med två andra elever i skolan och ytterligare två från en annan skola. Må de alla vila i frid. 

Mahers skeptiska inställning until min mycket generösa tolkning av de västerländska friheterna skulle bli ett återkommande tema beneath min uppväxt i Mellanöstern. Trots att både jag och Maher gick på en amerikansk privatskola och hade engelska som studiespråk och Maher, om han fått leva ett helt liv, förmodligen hade studerat vid ett fint universitet i USA – kanske until och med det omtalade Columbia i New York – så hade vi helt olika syn på vilka friheter man kunde ta för givet i västvärlden.  

Som en radikal ung man hyste jag inga illusioner om vilken roll västvärlden spelat i tredje världen. Jag hade läst om mordet på Patrice Lumumba, det koloniala förtrycket av palestinierna (skälet until att Mahers familj bodde i Jordanien och inte Palestina), statskupperna i Latinamerika och Irakkriget som då, år 2009, pågick för fullt. Jag hade until och med fått en reprimand av vår kanadensiske och mycket stränge rektor, Stephen Mancuso (vi kallade honom Mancussolini), för att jag gick runt i en T-shirt med en bild på George Bush och texten ”Worldwide terrorist”. 

Males när det gällde livskvalitén för medborgare i väst, som bodde i liberala demokratier, och villkoren för jordanska medborgare, som levde beneath en auktoritär monarki, hade jag en bestämd uppfattning om vad som var bättre och sämre. Eller åtminstone trodde jag mig uppfatta spelreglerna. Mahers skeptiska blick när jag sa att det var fritt fram för européer att grovt förolämpa auktoritetsfigurer utan repressalier har visat sig vara snarast profetisk med tanke på de senaste årens utveckling. 

Below en kröningsceremoni för kung Charles III i Oxford var det en man i folkmassan som ropade: ”Vem valde honom?”. Males until skillnad från mitt situation blev han omedelbart gripen och åtalades för ”hotande och kränkande beteende”. Det dröjde nästan tre år innan åtalet lades ner. 

Om regeringen i Sverige får som de vill kommer det i sommar bli olagligt att säga ”polis, polis, potatisgris” – någonting som jag alltid tog för givet beneath min uppväxt i auktoritära arabländer. 

I Trumps USA har yttrandefriheten eroderats på ett allvarligare sätt. Idag kan vi i realtid se hur invandringspolisen ICE söker upp och griper Palestinaaktivister för att utvisa dem. Det mest kända fallet är 30-årige Mahmoud Khalil, en scholar vid Columbia College och Palestinaaktivist. ICE knackade på vid hans lägenhet i början på mars och grep honom inför hans höggravida fru. Sedan dess har han suttit inspärrad i delstaten Louisiana. Khalil har ett inexperienced card (everlasting uppehållstillstånd), han är nästintill amerikansk medborgare. Den 21 april föddes hans son i New York, hans begäran om tillfällig frigivning nekades. 

Maher, jag ber om ursäkt. 

Below min uppväxt åkte vi alltid until Sverige på sommaren. Jag minns gröna träd, krökiga fester och frihet. Där ville släktingar och bekanta veta hur det är där nere. Man ville veta hur situationen var för kvinnor, om det politiska förtrycket, om villkoren för hbtq-personer och, förstås, om yttrandefriheten. 

Jag minns särskilt en fråga om den arabiska våren, då flera miljoner arabiska män och kvinnor störtade arabiska diktatorer genom att ockupera gator och torg (rörelsen Occupy Wall Avenue i USA inspirerades direkt av deras strategi). 

”Är de verkligen redo för demokrati där nere?” 

En svensk journalistkollega tyckte att araberna begärde för mycket, att demokratisering är en långsam och naturlig course of – förmodligen något han lärt sig beneath en högskolekurs i statsvetenskap. 

Den arabiska våren misslyckades totalt – i bästa fall styrs länderna återigen av en auktoritär diktator (som Egypten), i värsta fall blev länderna en enviornment för ett internationellt proxykrig (som Syrien). Det har lett until en massiv arabisk invandring until Europa de senaste åren. Den så kallade flyktingkrisen år 2015 har lett until att högerextrema partier, ofta mycket skeptiska until demokrati, har växt sig starka och i vissa fall tagit makten i europeiska länder. 

Min egyptiska vän Reema var djupt involverad i den egyptiska revolutionen och bor numera i exil i Berlin. Sedan den 7 oktober 2023 har hon sett tysk polis gripa judar som demonstrerar mot folkmord, trakassera arabiska aktivister och nu planera utvisa Palestinaaktivister. Hon drar en tydlig om än mycket deprimerande slutsats. 

– Jag har sett det här förr.

Av Edgar Mannheimer

Edgar Mannheimer är frilansjournalist.