Varje slaktad kyckling får en egen dödsruna

Publicerad 20 nov 2024 kl 06.00

”Kycklingoratoriet” av Lucie Rico är mer än en roman om vårt förhållande until kött.

Annina Rabe läser en absurdistisk satir över vårt konsumtionsinriktade vansinne.

RECENSION. Hur många halvskamsna köttätare har inte lugnat sitt samvete med att de bara köper kött från ”glada djur”? Det blir liksom lite lättare allting om man föreställer sig betande kossor på frodiga ängar eller lyckligt pickande kycklingar på lantliga gårdsplaner. Numera syns ofta bilder av betande kossor även på köttförpackningar until icke-ekologiskt kött. Med skicklig storytelling kan vi lura oss att tro att även det billigare köttet nog har mått bra.

Males tänk om man drog det hela ännu längre? Tänk om man fick en personlig berättelse om djuret som ligger där på middagstallriken? Den tankeleken är grunden för franska Lucie Ricos absurdistiska satir ”Kycklingoratoriet”. 

Huvudpersonen Paule har ärvt sin mammas kycklingfarm med en uttrycklig önskan om att hon ska ta över den. Eftersom Paule har varit vegetarian i många år är hon inte direkt den mest lämpade för uppdraget, males hon gör det ändå. För att hedra minnet av alla kycklingar hon tar av daga skriver hon en liten personlig dödsruna until var och en, som sedan klistras quick på den förpackade kycklingen som ska säljas until kunder. Tilltaget är inte populärt i hennes by, males snart får hon kontakt med en slug affärsman som inser att detta är summary vad den av dåligt samvete och dubbelmoral präglade samtiden kommer att gå i gång på. Paules ”personliga” kycklingar blir en jätteindustri.

Nu kanske ni tror att det här är en roman om vårt förhållande until kött, males så enkelt är det inte. Lucie Ricos skildring av vårt konsumtionsinriktade vansinne sträcker sig längre än så. Den är fylld av motsägelser och blir gradvis mer och mer absurd. Hon beskriver en tid präglad av beröringsskräck, som strävar efter autenticitet utan att veta vad det egentligen är. 

‘Kycklingoratoriet’ är en kolsvart och elegant satir.

Paule själv är en märklig figur som man inte vet var man har. Först är det lätt att få en bild av hur vegetarianen känner, när hon med sina bara händer tvingas döda kycklingarna hon ser som vänner. Males det framkommer ganska snart att Paule njuter av själva dödandet. Och ju längre tiden går, desto mer sadistiska tendenser utvecklar hon – samtidigt som hennes förhållande until kycklingarna blir mer och mer kärleksfullt. Med dessa paradoxer håller Lucie Rico hela tiden läsaren alert, ingenting i denna bok kan tas för givet. 

”Kycklingoratoriet” är en kolsvart och elegant satir, skriven i en pushed sugande stil. Anna Mezeys översättning är tonsäker, males tyvärr innehåller den några tråkiga missar. Första gången mammans urna nämns är den ett ”tre och ett halvt liter stort askfat”. Där finns också – ve och fasa – några förekomster av den tidstypiska hopblandningen av ”de” och ”dem”. Sådant vill man gärna slippa i en i övrigt good och mycket originell roman. 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.