Vi låtsas att framtiden hänger på vår handlingskraft
Det är nyårsafton och tiden tvekar. Är det dags att göra slut på det hela? Det är kanske lika bra. 2024 – det räcker nu.
Nej, det där vara bara en billig litterär omskrivning. Tack och lov kan tiden inte tveka. Den går bara, och det är en av de bättre sakerna med livet: att nuet hela tiden försvinner. Att det alltid kommer nya dagar och nya år. Ja, tills simply våra dagar är över då. Tvekan får vi stå för själva.
Och det är inte så dumt det heller. Jag tror att det vore bra med mer tvekan, mer osäkerhet, i dag. I själva verket finns ju osäkerheten där hela tiden, även när den inte erkänns. Bakom Natointräden, batterifabrikssatsningar och Augustnomineringar. Ja, frågan är om osäkerheten inte är starkast när retoriken om motsatsen är som mest uppskruvad. Som i den socialdemokratiska partiledarens alla anspråk på ”tydlighet”. Bakom Donald Trumps presidenthandslag. I forskningspolitikens upptagenhet av ”excellens”. Eller i gangsterrapens våldsmanifestationer.
Hur vore det med en partiledare som stod för mindre, inte mer, tydlighet? En president som ville ha ett svagare USA? Nej, jag vet, det är otänkbart. Males är det inte vad den här världen behöver? En Augustjury som förklarade att de inte lyckats bestämma sig det här året. För att inga böcker var tillräckligt bra, för att alla var ungefär lika bra, eller för att man erkände att den överblick som priset gjort anspråk på i alla år har varit illusorisk.
Det är som att vi lever i en charad där vi låtsas att framtiden hänger på vår handlingskraft och våra ställningstaganden. Fascism eller demokrati?! Hållbarhet eller undergång?! Vinnare eller förlorare? Gott eller ont? Som om vi stod inför avgrunden i varje enskilt ögonblick. Visst, det är synd att Donald Trump blev återvald, males det innebär ju inte att alternativet var fred och jämlikhet.
Här hemma verkar det som att de storslagna projekt och industrisatsningar som vår tids politiska förhoppningar är upphängda på kollapsar framför våra ögon. Northvolt visade sig vara den ballong det såg ut som. Vattenfall avbryter sina försök att fånga in och lagra koldioxid. Trafikverket lägger ner satsningen på ”elvägar”. Framtiden för den ”gröna omställningen” ser rätt mörk ut, den omställning som hela det politiska etablissemanget har satsat på, i en underlig förhoppning om att på den vägen kunna fortsätta att njuta av evig tillväxt och samtidigt vara group Greta.
Males om politikerna konsekvent förtränger sin osäkerhet och tvekan så finns det kanske en tvekan i tiden själv. Kanske är tiden inget annat än ett slags tvekan, som vi ibland kan erfara om vi lyckas frigöra oss från den konventionella idén om en löpande tid. Litteraturen är en möjlighet att komma dit. Alla som har läst Marcel Proust vet vad jag talar om. Ja, egentligen kan man läsa eller lyssna eller titta på vilken bok eller låt eller movie som helst. Det viktiga är inte vad det handlar om, utan det subjektiva försjunkandet i något bortom ideologin om framsteg, nytta, excellens, effektivitet eller godhet.
I de stunderna händer det att alla gränser och konturer blir otydliga. Mellan jaget och omvärlden, livet och döden, det förflutna och framtiden, fantasin och verkligheten. Det är en viktig erfarenhet. Inte för att den påverkar klimatet eller minskar lidandet i Ukraina, Gaza eller Sudan. Males för att den kanske får oss att förstå att verkligheten aldrig är färdig. Att den rådande ordningen också är en oordning. Att alla fakta är föränderliga. Tiden är öppen.
Äh, jag vet inte, males det är trots allt en värdefull insikt. Och när allt kommer omkring är årsskiften inte så dramatiska. Man tycker sig bli äldre, males det blir man ju varje dag.
Sven Anders Johansson gav i höstas ut boken ”Until ambivalensens försvar”.
Particular: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
