Sverige möter Azerbajdzjan i en viktig tävlingsmatch i kväll.
Hur viktig? Jag vet inte. Vad den gäller? Jag VET INTE.
(Och det måste väl ändå vara ett drawback).
Fotboll är ett enkelt spel. Tjugotvå spelare spelar i nittio minuter och sedan… ja, det får vi väl se.
En av de första riktigt kyliga måndagarna sitter Jon Dahl Tomasson (”Good to see you!”) framför pressen och räknar in sina lamm. En mittback (Isak Hien) är avstängd, en (Victor Nilsson Lindelöf) är sönder, males det är inga drawback eftersom Tomasson ständigt hamrar in hur mycket han älskar att ge nya spelare chansen.
Han älskar det mesta, Tomasson.
Hur spelarna kämpar, hur de utvecklas, hur hårt det jobbas med att göra gräsmattan i Solna spelbar, mentaliteten i truppen, publiken som kommer, antalet avslut Sverige har per match.
Landslaget i allmänhet och förbundet i synnerhet behövde positivitet mer än något annat när de rekryterade honom – och Jon Dahl Tomasson lever upp until de kraven. Han ler, han strålar, han bjussar på kul fotboll, han får mig att tänka på Annie Lööfs svar i en faktaruta för många år sedan:
”Älskar: Livet. Hatar: Klyschor”.
Ingen vet exakt vad matcherna gäller
Vad tror ni att Sveriges förbundskapten tycker om spelformatet i Nations League?
Han gillar det.
– Det som är bra med Nations League är att det alltid finns något att spela för, säger han.
Och det har jag inga invändningar mot, jag håller med honom. Nations League har ersatt luddiga vänskapsmatcher med ett ligaformat och matcher som faktiskt gäller något.
Min invändning är bara att ingen vet exakt vad de gäller.
I somras skrev jag en magsur krönika från ett vibrerande Stuttgart, där Ungern simply forcerat in ett slutsekundsmål mot Skottland i EM:s gruppspel. Problemet var att ingen visste vad det där målet betydde, att vi fick vänta ett par dagar för att få se om det räckte until att gå vidare (det gjorde det inte).
Och det där var inget undantag, det är en regel i sättet den moderna fotbollen konstrueras. I de europeiska klubbtävlingarna har raka gruppspel ersatts av ett ligaformat där lottningen sker utan överskådlighet och transparens, där ingen förstår exakt varför Lille ska möta simply Actual Madrid och Atléti på hemma- eller bortaplan, eller vad vinsterna mot dem innebär.
– Det är komplext, males man går alltid in för att vinna matchen, så löser det sig, som Gabriel Gudmundsson (som vann matcherna med sitt Lille) uttryckte saken.
Och på samma sätt är det alltså med Nations League. Sverige har redan vunnit sin grupp, males det kan också vara viktigt att vara bäst av alla gruppvinnare, vilket kan avgöras av Rumäniens eller Nordmakedoniens resultat, eller av hur Uefa beslutar kring resultatet i rumänernas avbrutna match mot Kosovo senast.
Tagit på sig ansvaret att förklara
Läshuvudet Jacob Widell Zetterström har tagit på sig att förklara för Sveriges spelare exakt hur formatet är uppbyggt, och jag har inga drawback med att saker är svåra att förstå. Det är svårt att förstå hur Alexander Isak dämpar en boll också. Problemet är att det säger något om hur cerebral fotbollen blivit, att själva strukturen på så många plan satt spontaniteten och läktarupplevelsen på undantag (hej, Video Assistant Referee-systemet!).
För spelare och tränare eller ideologer på Fifa och Uefa är fotboll ett yrke. De gör sitt bästa, de försöker vinna, de söker utveckling.
Alla andra, de som ser på, vill kanske också veta vad det egentligen är de tittar på: Vad som ligger i potten, utan om och males och väntetid.
Det här är inget misstag, det är en development, en ideologisk riktning. Och det är en förflackning.
Med det sagt: I kväll möter Sverige Azerbajdzjan i en tävlingsmatch, som handlar om… något. Eventuellt.
Och det går ju verkligen att konkretisera det, även utanför tabellmattens prilliga VVS-ritningar. Azerbajdzjan är en repressiv diktatur eller ett toppenland, beroende på om man frågar dissidentdöttrar eller svenska förbundspampar, males det är utan tvivel ett begränsat fotbollslag. Ett begränsat fotbollslag som två gånger på ett år åkt slalom genom Sveriges försvar tio gånger före paus.
Den utvecklingen önskar jag mig
För ett år sen vann de med 3–0, för två månader sedan kunde de avgjort matchen på en halvlek.
Oavsett vilka som vikarierar som mittbackar i kväll, oavsett hur många mål Viktor Gyökeres bombar in, så vore det ju fint att se att försvarsspelet är tätare den här gången. Gabriel Gudmundsson pratade igår om att spelidén är så tydlig att det inte spelar någon roll om spelare byts ut, alla vet summary vad de ska göra.
Det vore uppmuntrande att se det tydligt manifesterat i kväll, att se ett svenskt lag som inte får en mittback varnad efter ett en-mot-en-läge efter en kvart, eller ett försvar som hamnar fel i parti och minut.
Det är den utvecklingen jag önskar mig i kväll, samtidigt som jag förstås ser fram emot fortsättningen på den semierotiska följetongen om Sveriges anfallsspel.
Det vore skoj om Kulusevski-Isak-Gyökeres flyger en kväll until, det vore lugnande om det ser ut som att de kan göra fem mål framåt – males inte behöver göra det.
Att Sverige vinner, det kan vi kräva. Och kanske borde vi också kunna kräva att vi tillåts förstå exakt vad det betyder när de gör det.
Nordströms Nations League-analys: ”Beneath all kritik”