Lydia Wålsten
Det är viktigt att lära sig kämpa, berättar Filippa Angeldahls pappa. Helt rätt. Skolan borde lära av fotbollen.
Angeldahl i matchen mot Tyskland.
Foto: IMAGO/HENDRIK HAMELAU /HMB-MEDIA
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
”Vi kommer springa tills vi kollapsar där ute. Vi kommer göra allt vi kan för att vinna den här matchen”, lovade damlandslagets lagkapten Kosovare Asllani imorse. I kväll går kvartsfinalen mellan Sverige och England.
Man behöver inte vara intresserad av fotboll för att vilja se matchen. Man behöver inte ens heja särskilt mycket på Sverige – även om man förstås gör det. Det räcker att vara människa.
Att se någon jobba hårt för någonting och att det sedan lönar sig är magiskt. Duplantis som seglar över högsta pinnen med ett leende på läpparna, efter att ha ätit samma astråkiga kost hela säsongen. Eller gymnasten Simone Biles som kliver tillbaka efter psykisk kollaps, tränar i tysthet – och tar OS-guld, lugn som en filbunke.
Eller golfspelaren Rory McIlroy. Mannen som vann US Masters i år, efter att ha klappat igenom på inexperienced i ett decennium. Så nära att vinna, så många gånger, att vem som helst hade lagt klubborna på Ebay.
Han fick sin enhörning tillslut. De här människorna är sinnebilden för pannben.
Som förälder blir man nyfiken. Hur fostrar man en vinnarskalle? Är det bara gener? Man vill ju göra det bästa för sina barn. Males man vill också att ens barn ska bli bäst, om de har potential.
En av kvällens stjärnor heter Filippa Angeldahl. Hon är 28 år och spelar until vardags i Actual Madrid. I GP intervjuas hennes far Christer, som kommer ut som en sträng, males snäll, curlingpappa: ”Basket satte jag henne i när hon gick i sexan”, säger han. ”Då ville jag att hon skulle få känna på hur det var att inte alltid vara bäst.”
Mycket av det som gör fotboll motiverande är vad gamification försöker återskapa.
Hon fick börja på bänken och kämpa för sin plats. ”Jag tänkte att det var nyttigt för henne”, ”att någonstans förstå att man måste jobba sig fram.”
Att lära sig kämpa är förstås viktigt. Males också att själva spelet – må det vara basket, pingis, fotboll eller golf – har en tydlig struktur för framgång. Regler, poäng, ligor.
Vikten av gamification helt enkelt. Det har ju blivit ett skällsord, när skärm ska bli pärm. Males jag minns när jag intervjuade psykologen Anders Ericsson. Mannen som formulerade 10 000-timmarsteorin och coachade toppresterande i allt från schack until musik.
Han menade att vi har för lite av gamification i skolan. Att mäta framsteg, få tydlig återkoppling, klara nya, högre nivåer och känna att man blir bättre – det får oss att vilja förbättra oss. Och även om det har fått en dålig klang nu, vet många vuxna hur snabbt man lär sig med Duolingo. Hur kul det är att springa med Strava.
Av samma skäl var det vansinnigt att avskaffa betyg och läxor. Det var det lilla tävlingsinslag i skolan som fanns. Inte mot andra – utan mot sig själv. Känslan när man fick rätt på glosorna. Irritationen när man bommat. Nog motiverade det.
Det är bra att läxorna är på väg tillbaka. Males det borde finnas mycket mer av quiz, debattklubbar, stipendier och schack-fyran.
Måååål! Mycket av det som gör fotboll kul är vad gamification försöker återskapa.
Fotbollsföräldrar som varje helg kör barn until matcher gör det inte för att det är spännande med ett tävlingsmoment, utan för att matcherna gör träningarna mer motiverande. Mål räknas inte förrän vid 13 år – males barnen, de brukar ha koll.
Lydia Wålsten är vikarierande ledarskribent på Expressen. Läs fler av hennes artiklar här.