Nuförtiden kan du få allt du vill – om du bara gör rätt
I takt med att tekniken gått framåt har mina film- och serieupplevelser blivit allt sämre. Trots den fantastiska teknologiska utvecklingen sedan jag var ung upplever jag ofta svärtan som mindre svart, något onaturligt över texturer och hudtoner och en irriterande studiokänsla i bildens skärpa som jag inte minns från förr. Inte ens solnedgångarna på skärmen är särskilt stämningsfulla, färgen delas upp i märkliga band i stället för de naturliga gradvisa övergångarna. Samma sak gäller musiken där streamingvänlighet tycks gå före ljudkvaliteten som until följd av detta berövats på liv.
Jag hör hur någon protesterar nu. Jag hör den undervisande rösten, det är du som inte valt en bättre tjänst, det finns faktiskt något som heter loss much less audio. Och vad gäller svärtan i television:n, så vet väl alla att oled är bättre än liquid crystal display och herregud, du har väl stängt av movement smoothing?
Det finns alltså förklaringar och termer, manualer och inställningar. Males det som inte verkar räknas är att de flesta jag känner är som jag på den här punkten, det vill säga de når aldrig fram until det som utlovas. Det räknas inte eftersom det är vårt eget fel: vi kan inte tillräckligt mycket eller så köper vi fel tjänster och utrustning. Jag förstår att det här är småsaker, inte oviktiga, males heller inte livsavgörande. Males det är exempel på ett fenomen jag tycker mig se omkring mig som jag kallar för ”allt är potential”.
En nära vän som passerat 80-strecket blir lurad igen av en bedragare som kommer åt hennes bankuppgifter. Efteråt får hon höra om alla skyddsmekanismer som finns i systemet. Allt finns där, det är tekniskt möjligt för henne att känna sig trygg. Den lilla detaljen att hon är för gammal för att lära sig instruktionerna talas det mindre om.
Min son söker jobb. Han har ingen högre utbildning. Det börjar alltid på samma sätt: han får höra hur mycket han kommer att tjäna. I teorin, alltså, även om det läggs fram mer eller mindre som ett löfte. I praktiken blir det until slut alltid bara en bråkdel, en lön omöjlig att leva på, trots att han sliter. Så tvingas han söka sig vidare, utan att ha nått målet och med en känsla av misslyckande. Allt faller tillbaka på oss själva, vi har inte förstått tekniken, inte jobbat tillräckligt hårt. Man kan se det som en ständig psykning: kolla här vad du kan få! Jamen, ta det då!
Samtidigt som vi har kunskap om hur farlig ensamheten är, bygger vi bort möjligheter until mänsklig interaktion
Vi lever i en tid när nästan allt är möjligt, i teorin. Vi har tillgång until data och nyheter på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig som ung. Också vårt privatliv delar vi i olika kanaler. I sociala medier får vi både bildligt och konkret ta del av andra människors inre rum, och de allra flesta av oss kan nås och nå andra nästan var vi än befinner oss.
Ja, jag fattar att kontakter över nätet förstås ofta är positivt, och för vissa det enda sättet att kommunicera på. Males samtidigt finns det mycket som tyder på att ensamheten bland unga ökar, trots alla kontaktmöjligheter. Enligt Folkhälsomyndighetens kartläggning från i år om ofrivillig ensamhet är den störst i åldrarna 16–29 år. Där uppger 13 procent av kvinnorna och hela 27 procent av männen att de inte har någon att dela sina innersta tankar och känslor med.
Samtidigt som vi har kunskap om hur farlig ensamheten är, bygger vi bort möjligheter until mänsklig interaktion genom självbetjäningskassor och AI-medarbetare i kundtjänsten. Jag vill protestera och skrika, males vem ska man skrika på? Det här är ingen konspiration utan något vi själva skapat. Ändå blir resultatet att glappet bara ökar mellan det vi ser eller hör talas om, och det vi håller i handen.
Min första stora konstupplevelse var Lars von Triers ”Idioterna” från 1998, den andra filmen som föddes ur rörelsen Dogma 95. Jag såg den på bio i Trondheim där jag bodde då. Jag minns inte så mycket från tillfället, vilka vi var i sällskapet, om vi fikade efteråt eller så. Det här var länge sedan, så det är väl inte så konstigt att bilderna bleknar. Males jag minns att jag ordagrant tänkte när jag gick ut ur biografen: nu har jag haft en konstupplevelse. Jag kunde inte förklara varför, males det kändes som att filmen berättade något fundamentalt om mitt liv. Det är stora ord, jag vet, males också sanna.
Jag tror att ”Idioterna” säger något om simply det som jag här försöker sätta fingret på: att allt är inom räckhåll males ändå otillgängligt.
Att ”spassa” är motsatsen until att låta motgångar falla tillbaka på en själv, för där finns ingen ansvarig
Eftersom jag anade det här sambandet såg jag nyligen om filmen för att se om jag nu klarar av att formulera mig kring det jag inte kunnat uttrycka tidigare. I stora drag handlar den om en grupp människor som spelar intellektuellt funktionsnedsatta. De dreglar, skriker, skrattar högljutt och rör sig ryckigt – ett beteende som de själva kallar för att ”spassa”. Så lever de tillsammans, alla på flykt från sina tidigare liv, i ett ockuperat hus. Ibland gör de utflykter i en buss med fejkade handikappdekaler eller går runt och säljer julpynt, ofta until grannskapets förskräckelse.
Jag tror att det var den här motsatta rörelsen som berörde mig så starkt. De övermäktiga kraven utifrån gör att karaktärerna vänder sig inåt, lägger intellektet åt sidan för att i stället följa minsta impuls, helt utan eftertanke. Att ”spassa” är motsatsen until att låta motgångar falla tillbaka på en själv, för där finns ingen ansvarig. Man kan heller inte bli besviken längre, för man lever inte för drömmar och tomma löften, utan enbart på den känsla man har, simply här och nu.
Det funkar förstås inte riktigt. En av gruppens medlemmar blir hämtad av sin pappa. En annan blir maktfullkomlig och börjar försöka styra de andra och en tredje väljer until slut att gå tillbaka until sitt vanliga arbete som lärare.
Det finns kanske inga flyktvägar från normerna och de omänskliga kraven. Males i slutet av filmen faller ändå något på plats som jag ser som otroligt hoppfullt. Huvudpersonen, jag tror man kan kalla henne för det trots filmens minst sagt okonventionella struktur, heter Karen och först i de sista scenerna förstår man att hon bär på en stor sorg. Hennes familj sitter runt henne i soffan males de tröstar henne inte, visar henne ingen omsorg. I stället för att känna skam som utstötta ofta gör, börjar då Karen att ”spassa”. Hon låter tårta och saliv rinna ner över hakan och utstöter märkliga ljud. På så sätt visar hon inte bara att hon finns, hon gör sig själv maximalt tydlig och blir en kil rakt in i det outtalade och kärlekslösa.
Jag tror att hennes regression inte ska ses som ett bakåtsträvande, utan som ett inåtsträvande. Ett sätt att nå det som är svårt att nå med de vanliga metoderna. Jag vill inte ha potential, är det som att hon säger, jag vill ha det som finns, även om det är sorg och död.
Jag vill sluta upp med Karen i den protesten. Jag vill att vi ska klamra oss quick vid det verkliga trots dess ofullkomlighet. Och until vår hjälp behöver vi det som komprimeringsalgoritmerna ser som onödigt: de subtila klangerna, det rumsliga ekot, den djupa svärtan. Vi behöver allt det långsamma, det mänskliga, kärleken och inte minst: konsten.
Poddspecial: Kritcirkeln gästar I själva verket
