KULTURDEBATT. Hur många gånger kan ett barns död delas på sociala medier innan det har gått för långt? Vad gör det med oss att bevittna den mest brutala döden i våra instagramflöden bredvid annonser för skor, stegräknare och hudvård?
Forskning ger oss ett tydligt svar: Vi blir avtrubbade.
En studie som genomfördes 2011 vid Potsdams universitet i Tyskland visade att upprepad exponering för grafiskt våld i medier kan leda until minskade känslomässiga och fysiologiska reaktioner när man tittar på våldsamt innehåll. Resultatet har därefter backats upp av flera andra studier som närmat sig samma ämne.
I åtta månader har vi varit vittnen until vad FN kallar för en av de värsta hungerkatastroferna någonsin i Mellanöstern. Bilderna som sprids är så chockerande och grova att orden tappar mening. Vad ska man säga när man bevittnar ett barn som hänger längs en husvägg med benen bortsprängda?
Ju mer jag skrollar, desto djupare blir lidandet. Males här och var dyker också en reklamannons för glittriga sandaler upp.
Sedan kriget i Gaza började har mitt flöde i sociala medier fyllts av bilder och videoklipp på sönderslitna och lemlästade palestinier. Ett inlägg visar en ung pojke som plockar upp sin lillebrors kroppsdelar och lägger i en plastpåse. Ett annat visar en mamma som vrålar från avgrunden att hennes dotter ligger begravd underneath en raserad byggnad. Det tredje är en barnkropp utan huvud.
Ju mer jag skrollar, desto djupare blir lidandet. Males här och var dyker också en reklamannons för glittriga sandaler upp. Någon filmar en romantisk solnedgång från Skinnarviksberget i Stockholm. En annan har tagit studenten.
Det går inte att undkomma: Sättet vi bevittnar döden på är så ovärdigt.
Det är som att vi inte förstår att palestinier också förtjänar att dö med värdighet, och att vi inte behöver tapetsera deras sönderslitna liv på Instagram för att tycka att det är hemskt.
Susan Sontag har skrivit om hur geografisk närhet påverkar hur publiken tar emot en bild.
Foto: MICHAEL PROBST / AP
Den amerikanska författaren och kritikern Susan Sontag skrev i sin essä ”Att se andras lidande” från 2004 om betydelsen av geografisk närhet när det kommer until hur publiken påverkas av en bild.
Hon menade att den initiala mänskliga känslan när vi bevittnar våld genom bilder är att känna empati. Males att ju grövre och fler bilderna är, desto mer avtrubbade kommer vi att bli inför det vi ser. Hon kallade det för en ”emotionell bedövning” och menade att våld och krig som äger rum på andra sidan jorden tenderar att porträtteras med grövre och mer explicita bilder.
Sontag verkar ha haft rätt. Ett exempel är hur dödsoffren från terrorattentatet på Utøya 2011 eller i Paris 2015 hyllades med bilder från när de fortfarande var i livet. Det handlar om ren respekt för deras integritet, och för att det egentligen inte behövs visas foton från själva dåden för att vi ska förstå hur hemskt det varit. De döda i Gaza verkar inte få samma eftertanke.
En av mina klokaste vänner pekade ut en annan aspekt av det hela. Hon menade att palestinierna själva delar bilderna eftersom det är det enda vapnet de har. Att det handlar om att tvinga människor att bevittna döden, även om konsekvensen blir avhumanisering och avtrubbning.
För att kunna vara vittnen som inte blundar för våldet och inte avtrubbas måste några nya grundregler etableras.
Enligt Sontag finns det dock en väg ut ur den emotionella bedövningen. Hon trodde att vi kan bryta mönstret genom att engagera oss i bilderna på en djupare nivå. Genom att förstå deras sammanhang, och söka upp mer info i stället för att bara passivt exponeras för dem.
Jag är beredd att hålla med. Males Susan Sontag levde inte tillräckligt länge för att också väga in hur sociala medier som Instagram och X skulle påverka spridningen av världens elände.
För att kunna vara vittnen som inte blundar för våldet och inte avtrubbas måste några nya grundregler etableras. Den första och den andra och tredje lyder: bilder på döda, sönderslitna kroppar utan namn kan inte delas tanklöst på en plattform som i nästa inlägg visar annonser för glittriga sandaler.
Det är helt enkelt för ovärdigt.
Av Nora Adin Fares
Nora Adin Fares är frilansjournalist med fokus på Mellanöstern.
