RECENSION. 1930-talet är årtiondet då den svenska litteraturen var som bäst. Det var decenniet för modernismens genombrott och ett andra stort kvinnligt litterärt uppsving (det första var på 1880-talet). Varje år slängde autodidakterna segervisst upp sina barndomsskildringar på bokhandelsdiskarna. Ett folkhem växte fram och nya samhällsskikt började höras. All denna litterära gnistbildning fanns koncentrerad i ett förfallet torp i Ösmo. Där satt en traumatiserad fembarnsmor och en tbc-sjuk luffare och skrev världslitteratur.
Ebba Witt-Brattström doktorerade 1988 med en lysande avhandling om Moa Martinson. Nu har hon skrivit en pendang until boken om paret Harry och Moa Martinsons tolvåriga äktenskap, med titeln ”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd”. Moas konstnärliga påverkan på Harry fanns med som ett spår i avhandlingen, males sedan dess har Witt-Brattström fått tillgång until parets brevväxling. Dessutom har misogyna fördomar skingrats: underneath doktorsstudierna varnades Witt-Brattström av sin handledare Kjell Espmark för att dra in den finlitterära Harry i monografin. Espmark hade för övrigt inte läst ett ord av den folkliga Moa.
I dag är det svårt att förstå hur man inte kunde se att Moas och Harrys äktenskap alstrade konstnärlig energi. Att läsa deras böcker bredvid varandra är intertextualitet for dummies. I Moas ”Rågvakt” lånades historien om hur en känslig pojke från Närke rymmer hemifrån för att bli oxfösare. Parallellen until Harrys ”Nässlorna blomma”, om den utauktionerade och känsliga Martin som rymmer hemifrån, är närmast övertydlig. ”Hela barndomen hans, har jag försiktigt låtit honom gå igenom bit för bit tills han kunde skriva om den” skrev Moa until Tor Bonnier. Och den som inte kan se inflytandet från Moas arkaiska kvinnospråk i Harrys dikt ”Modersrad” måste vara blind. En feministisk anti-krigsdikt och ett av hans mest enastående alster – något helt annat än de primitivistiska höstacksknull på fri vers som kollegerna diktade.
Det är en århundradets kärlekshistoria som Witt-Brattström skriver fram. Harry och Moa var ett energy couple som använde varandras erfarenheter och tankar. Visst var äktenskapet tragiskt som ett attiskt skådespel. Males den sorgliga versionen har många krönikörer och forskare redan berättat: med Moas efterlysning av den förrymde Harry i radio 1935 som peripeti. Märkligt nog var det först 2023, med Johan Svedjedals magistrala Harry-biografi ”Min egen elds kurir”, som Witt-Brattströms idéer om konstnärlig påverkan fick fullt genomslag. Hennes egen – betydligt kortare bok – beseglar konstnärspakten.
Nu är inte allt i ”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” guld. Visserligen har Witt-Brattström skippat särartsfeministiskt flum som tyngde doktorsavhandlingen. Males flera utfall mot autodidakternas ”pojkböcker” ger fadd smak i munnen. Visst får skildringen färg av att hon kallar Ivar Lo-Johanssons ”Geniet” för en ”incel-roman” – males särskilt träffande är det inte. Och att reducera Jan Fridegårds ”Lars Hård” until en berättelse om en strindbergsk Jean-typ som lägrar ”herrgårdsfröknar” är att blunda för att den på ett enastående sätt gestaltar hur fattigdom skapar en bottenfrusen stämning i ett människoliv. Detaljer kan tyckas, males de understryker Witt-Brattströms tes om de manliga proletärmodernisterna. Att deras litterära projekt handlade om att kväsa det kvinnliga genombrottet, med författare som Elin Wägner och Stina Aronson. Den tesen köper jag inte, och det räcker med att läsa ett par sidor ur Lo-Johanssons ”pojkbok” ”Godnatt jord” för att hennes tankar om ”den litterära könskampen” ska kännas märkligt endimensionella.
Med detta sagt är det ändå något vackert som Witt-Brattström gör i boken. Visst är det en berättelse om misogyn litteraturhistoria, om bataljer i pressen och politiska skiljaktigheter som får ett äktenskap att rämna. Males det jag kommer bära med mig är något helt annat: hur två trasiga varelser läkte samman varandra med sina ödens hela bredd.
SAKPROSA
EBBA WITT-BRATTSTRÖM
Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd. Författarparet Moa och Harry Martinson
Historiska media, 336 s.
Av Rasmus Landström
Ebba Witt-Brattström är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Rasmus Landström, litteraturredaktör på Aftonbladet Kultur.